Tjugofyra timmar i regnet. Vinden tar i och lyfter gula, döda löv. Ett vattenfall i gult mot den kalla blå himlen. Tiden väntar i glöden. Hösten målar med breda penslar men det finns tunna linjer och båglinjer, om man ser noga existerar det dolda mönster, fraktalmönster i stort och smått.

Öde kvarter och tysta bakgator. Oktobersolnedgång. Tiden känns så tydlig när ljuset sakta dras ihop längs horisonten. Stannar upp och ser hur himlen är större än jag tror. Kommer ihåg att samma känsla infann sig för länge sedan, när jag ännu inte visste att universum inte hade några gränser. Den expanderade rymden, så kall och oåtkomlig, finns där ovan men jag når inte den.

Jag står mitt i korsningen, regnet slår, asfalten glänser som glas. Stadens dofter omgärdar mig. Löven flyger i vinden som fåglarna far bort i skymningen, oroliga själar i en orolig värld. Det känns som sommaren aldrig har hänt. Varma vindar mot hunden, bara en dröm bland alla drömmar.

Våra händer söker bland soporna efter diamanter, det som gnistrar i regnet. Asfalten svart som natten och tung som höstsjälen. Vi väntar bland löv och outtalade sanningar. Väntan på ett nytt liv som kan födas ur ett snedsprång. Ett fel som producerar evigt liv som ingen kan ta ifrån oss.

Nu i denna stund, då vinden, kylan och regnet misshandlar mina försök, försöker jag vrida rätt tiden, så att allt känns harmoniskt och bekvämt. Nu i denna stund låter jag allt komma.