Innan människan
Fanns de gamle
Och skapelser
Som bara hade en skugga

På de tiden
Fanns en särskild sidobrant
Av jordens valvbåge
Så att solen kunde famna
Enbart honom
Himlaskådaren

Hinsides var han redan
Endast han såg strålarna
Bilda kontaktnät
Genom atmosfärerna
En vidunderlig dag
När våren pocka på grönska

I hans mantel
Hade rymdstoftet en kanal
För allas tillblivelse
Under hans korta minut
Av skapelsens
Rastlösa tillstånd


På honom hängde det
Att världen
Förblev i sitt tillstånd

I annat fall
Hade han inte fått bli till

Då och då slantade han in
Sig själv som
Ett personligt avtryck
Av själva skapelsen


Sådana varelser
Kan vi inte längre föreställa oss
Men hans avtryck av skapelsen
Dröjer sig kvar
Över den tomma valvbågen
Det långa respasset
Sedan föreställningen för hans del
För alltid gått i moln.