Av någon anledning brukar optimister
ofta prata om vikten av skratt och glädje.

Men de får mig aldrig att börja garva.
Det är istället nånting uppfordrande över deras sätt att prata om glädje.
Orden deras lider av akut humordeficit och genererar snarare känslor av skuld eller misslyckande.

Gillar inte ordet glädje.
För att inte tala om detta evinnerliga ”lycka”.
Orden tar död på sig själva när de yttras slentrianmässigt.

När glädje blir en uppmaning, en befallning.
När glädje blir nåt man ska göra eller vara.
Nåt man ska prestera eller jaga efter.

Sanningen är ju den att glädje liksom lycka, ja alla de där
orden som de kråmar sig med, bubblar upp spontant, inifrån, som en reaktion på nånting.

Man kan liksom inte leta glädje med håv och lägga på hyllan, fånga på burk och förvara i skafferiet.
Den kommer när den kommer.

Av någon anledning är det pessimisterna
som lyckas frambringa garvet.

Det är ju de som äger slagfärdighet
och underfundig skruv på tillvaron.

Schopenhauers aforismer har
räddat riktigt dåliga stunder.
Att läsa Cioran är närmast
revolutionärt i dessa tider
av pockande Pollakhönor.

En slagfärdig optimist.
Något sådant finns inte.