Julfirandet fortsätter..... 

När de vuxna så småningom reser sig och går ifrån bordet och försvinner åt olika håll känner jag hur det börjar pirra i benen. Jag tittar mig runt bordet medan det dukas av och ser att fler kusiner också börjar få "myror i byxorna" och "spring i benen". Den kyliga syrerika luften och de vuxnas allt upplsuppna skratt och höga röster gör oss ungar på lek och bushumör och några av de modigaste kusinerna reser sig försiktigt upp med sneglande blickar mot sina föräldrar. Ingen har sagt att vi får gå ifrån bordet men när ingen vuxen tycks bry sig, så försvinner den ena ungen efter den andra från matsalen, ut i hallen och tassar på snabba fötter upp för trappan till övervåningen, där vi brukar leka "Gömme". Fast jag tänker inte leka.

Här uppe är den långa kyliga hallen, full av skuggor, vinklar och vrår står dörrarna till de stora rummen öppna. Alla utom en. Medan de andra pilar hit och dit under fniss och skratt för att hitta bra gömställen, och den kusin som ska leta börjar räkna till hundra, öppnar jag försiktigt den stängda dörren och kikar in i det vackra rummet innan jag går in. Jag låter dörren stå på glänt. Luften är kylig och lite instängd men oh så vackert. Sängens djupblå sidenöverkast hänger ner över sängkanterna ända till golvet i djupa bågar och varje båge är kantad med guldtråd. Färgen, mönstret och tyget passar precis ihop med gardinuppsättningen och den stora mattans invecklade mönster täcker nästan hela det mörka ekgolvet. Detta rum var min moster Angelicas. När hon levde. 

Fastän det känns lite läskigt att vara härinne går jag ändå fram till bordet med alla hennes vackra saker. Med fingertopparna stryker jag försiktigt över hårborsten och handspegeln av silver. Där står små porslinsfigurer, smyckeaskar med emaljlock och glasflaskor gjorda av kristall. Det är så vackert. Men vackrast ändå är det svartvita fotografiet av henne själv i sin silverram. Det visar ett svartvitt fotografi av en vacker ung kvinnan med långt blont hår, precis som mammas, uppsatt så att lockarna faller ner i långa korkskruvar. Mormor har berättat att den höghalsade klänningen är ljust blå. Hon älskade blått. Allt återspeglar sig i den den stora spegeln som sitter fast vid bordet liksom min egen spegelbild. För ett ögonblick tycker jag mig se en suddig figur och hör ett avlägset klingande skratt. Det går en kall ilning längs ryggen och jag lämnar snabbt rummet och stänger dörren noga efter mig. Mormor tycker inte om att man går in dit utan att hon är med. Jag kryper in bakom den stora fåtöljen som står strax utanför och hör hur någon ropar "Hundra! Nu kommer jag!"

Mitt i leken hörs pappas röst från undervåningen "Maria, är du där uppe? Ta med dig de andra ungarna och kom ner nu! Det här vill ni inte missa!" Med mycket stoj och skratt springer vi snabbt ner för trapporna och helt naturligt, som om vi gjort det tusen gånger förut, sätter vi oss i en klunga tätt intill varann på golvet framför TV-apparaten, medan de vuxna som inte får plats i soffan eller i fåtöljerna bär fram stolar att sätta sig på. Stämningen känns elektrificierad och det går nästan att ta på spänningen som omger oss. Bara någon försynt harkling och fraset från en sidenklänning hörs i tystnaden när morfar nästan ceremionellt öppnar de båda dörrarna på TV-apparaten.

En svart blank ruta, ungefär som ett fönster blir synlig. Därefter trycker han på en liten grå knapp på sidan och det knäpper till. Först händer ingenting men så syns ett grått flimmer och några svarta blixtliknande streck som oroligt fladdrar fram och tillbaka över rutan. "Är den sönder?" säger någon. Morfar skakar nekande på huvudet och lyfter upp en brun sak med två långa spröt på som han ställer ovanpå Tv:n. Samtidigt som han flyttar på spröten åt olika håll förändras bilden och ljudet i Tv:n. De ungar som sitter närmast flyttar oroligt på sig längre bak.

Pappa förklarar att det är en antenn och att det är den som gör att bilden blir rörlig och att vi hör det knastrande ljudet. "Var bara lugna, allt fungerar som det ska." Efter att ha mixtrat ett tag med antennen hittar morfar rätt inställning och en svartvit bild av en mustaschprydd man tonar fram. Han tittar rakt på oss och skriker ut allt han säger. Alla hoppar till och håller för öronen. Då vrider morfar på en stor knapp på Tv:n och genast talar han i normal ton. Ett sus går genom rummet. Faster Märta reser sig upp för att lämna rummet och säger att hon vägrar titta på denna "helvetesapparat", men efter en del tjafsande mellan de vuxna stanna hon kvar ändå. 

Mina ögon glor storögt på detta under, medan några av de mindre barnen reser sig och kryper upp i sin mammas eller pappas knä. Visst känns det konstigt med en levande gubbe inne i lådan? Jag börjar resa mig också, men då kommer min lillebror krypande och sätter sig tätt intill mig, som om han vill säga att jag inte ska vara rädd. Jag vänder mig om och ser att mamma och pappa sitter alldeles bakom oss. Då försvinner rädslan. Bilden tonas ner och vi hör musik innan en gammal gubbe dyker upp och börjar prata till oss på ett språk som ingen förstår förutom mamma och morfar. Bredvid honom står en julgran som är så stor att varken toppen eller änden syns och mamma sammanfattar till oss andra vad han säger. "Vi befinner hemma hos Walt Disney," säger hon och fortsätter "Strax ska Musse Pigg och Kalle Anka och deras vänner önska oss en glad jul. Därefter är det Askungen och Snövits tur."

Och plötsligt är de där - sagofigurerna som finns i sagoböckerna hemma -  och alla rör på sig. Nästan livs levande. De talar, sjunger och dansar. Flygande fåglar sjunger medan de syr balklänningen till Askungen, fast hon säger att hon inte alls är så noga med att gå på någon tråkig bal. Men jag vet i mitt 7-åriga hjärta att det är precis det hon önskar mest, eftersom det är vad j a g önskar mig mest. Snövit dansar med dvärgarna som både spelar instument och sjunger och när Prosit är på väg att nysa och alla djuren och de andra dvärgarna försöker hitta ställen att gömma sig på tror jag mitt hjärta står helt still tills han nyst färdigt och alla kan andas ut. Även jag. 

Rummet försvinner omkring mig och lätt som en fjäder lyfts jag upp på fantasins vingar och svävar rätt genom den lilla rutan in i sagornas värld.  Deras värld blir min. Så till sist, när Benjamin Syrsa klättrar upp på ljusstaken med det levande ljuset, och droppen av stearin rinner längs med ljusstaken tills det stelnar, och med sin darriga stämma sjunger "When you wish upon a star....." ja då är jag där, tillsammans med alla de tecknade figurerna som samlas runt omkring honom, med hela mitt trollbundna hjärta. När så lillebror lägger sitt huvud i mitt knä med tummen i mun precis som en av de små möss-ungarna gör på sin mamma..... då förvandlas mitt eget liv till en förtrollad saga.

När programmet är slut sitter vi alla förstummade, andäktigt tysta i ljuset från den stora julgranen. Ingen vill vara först med att bryta den nästan andliga tystnaden och släppa in verkligheten. Det känns som om vi alla inser att det vi varit med om händer  bara en gång i livet. Men livet har ju en tendens att göra sig påmint och rätt som det är hörs plötsligt de så karaktäristiska bankningarna på ytterdörren och alla hoppar överraskt till, när vi hör ytterdörren öppnas.  Och från hallen hörs en bullrig röst....

"God Jul i stugan!!!

Fast ingen rör sig hörs hur alla överraskat drar ett djupt andetag och tittar överraskat på varan. Allt medan de tacktfasta stegen från hallen närmar sig. Och så står han då där i dörröppningen;  TOMTEN.... och ler så stort, med snälla ögon och i full mundering. Med stort vitt yvigt skägg och tjock och rund om magen, med säcken full av julklappar käckt slängd över ena axeln. Och när han får syn på oss, som storögda stirrar mot honom breddas leendet så gemytligt mot oss och ögonen glittrar i ren glädje.

"Hå...!  "Hå...!  "Hå...!"
"Finns det några snälla barn här?"

Först då släpper förtrollningen i rummet och alla börjar prata och skratta i mun på varandra. Morfar tänder taklampan och välkomnar honom in i gemenskapen och mamma bär fram en stol som han sätter sig på. Mormor hämtar lussebullar och Juldricka från köket och han låter sig väl smaka medan vi ungar både blygt och lite rädda drar oss närmare de vuxna. Men det är lillebror som avslöjar honom, även om inte alla först inser det. Han släpper min hand och tultar orädd fram till Tomten, tittar noga på honom. Så sträcker han upp armarna mot honom säger "Pussch"! Då ser jag det med. Det är pappa som är Tomten.

... fortsättning följer...