När lilla knoppens osynliga barriär med våld fördärvades.
Den lovade att blomman aldrig skulle se dagens ljus.
Att dess doft aldrig skulle locka.
Att den nästa vår skulle förbli frusen.
När den så småningom började att dö

Och den bland vrål i ljusets relik och i mörkrets gapande mun knep ihop sina ögon.
Rädsla, eller en djup sorg.
Stående mellan offer och förövare.

Efter den utdragna vintern skulle inte våren föda sädesslag.
Gryningen skulle aldrig komma.
Nästa dag skulle aldrig födas.
Det som skulle förbli var en tomhet.
En väntan.

Sista lövet skulle falla, uttorkad och färglös.
I väntan på sin återfödelse.
Den bad om att få stanna kvar men kuvades av höstens kalla vindar.
Omgiven av mörker som sakta stannade allt längre.
När den så småningom började att dö

Strålar sökte sig in i växten.
Söta dofter började utbredas.
Blodet pumpades i sömndruckna kapillärer.
Men den var nedkyld.
Blombladen, frusna slets upp av vindarnas bitande kyla.
För den hade ännu inte blivit en blomma.

Men vid liv skulle den förbli.