Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Någon som reagerar, någon som bryr sig

 

Den 14-årige pojken ägnar sig helhjärtat åt sin självutplåning. Ingen i hans omgivning märker något. Han är en skicklig skådespelare. Stänga av, förtränga och kapsla in mörkret. Vilken underbar drog. Att vägen pojken går slutar i helvetet det har han ingen aning om. Mamma är en katastrof av svek, förnekelse och tillgjordhet. Hemmet andas en glättig och starkt euforisk positivism och optimism. Mamma är naturligtvis även en starkt övertygad kristen människa som tror att familjen är vaccinerad mot elände och olycka.
Pojken svävar fram i en grandios och härlig överlägsenhet byggande på ett luftslott. Hans äkta jag sover sedan 3 år tillbaka då hans pappa tog livet av sig. Pojken bara måste fortsätta att utplåna sig själv för det finns inte någon annan utväg. Mamma är en mörk drottning utan medkänsla och förståelse.
Allt är bara bra och så är det punkt slut.
Pojken sitter på sitt rum och förtränger ännu
en ångest och blir så där underbart upprymd.
Mamma sitter med sin enda vän TV:n och känner sig misslyckad och övergiven vilket så klart är pojkens fel. Att denna familj är sjuk är det ingen som har en aning om. Mammas falska leende och skratt och hennes helt professionella skötsel av hushållet är ett bevis på att allting står rätt till. Pojken sköter sitt uppdrag bara fint med självutplåningen och alla är nöjda och glada. Det ska vara skönt att vara människa. När pojken är 21 år gammal så drabbas han av ett hiskeligt och infernaliskt psykotiskt sammanbrott. Då höjer plötsligt hans omgivning på ögonbrynen för det är sannerligen en katastrof utan dess like. Psykosen är en monumental konstant skräck och fasa som varar i en evighets 365 dygn. Djävulen jublar och slår på den stora trumman.
En förbannelse vilar över familjen. Ett mörker som hugger, slår och skakar om. Folk på stan blir rädda för pojken. Han sätter sig nere i stadsparken bland en grupp andra vinddrivna existenser och konstaterar att det knappast går att sjunka djupare och att han inte existerar. TV:n är hans bästa och enda vän. Socialen har viktigare saker att göra eller är på semester. Pojkens andra självmordsförsök misslyckas. Han är så usel och klarar inte av någonting.
ICA-handlaren stirrar skräckslaget och förbryllat på pojken. Alla stirrar ut honom och han skyndar sig hem till lägenhetens förödmjukande känsla av ingenting. Ett svart vacum av en förlorad identitet, ett förlorat liv.
Samhällets maskineri rullar på. Samhället bara måste fungera eller i alla fall verka som att det fungerar. I helvetet befinner sig de stackars psykpatienterna i sitt hopplösa sökande efter en mening, ett sammanhang och några slags stabila hållpunkter i det snurrande kaoset som ska föreställa deras liv. Pojkens telefon är denna sommar 1987 tyst. Hans omgivning är paralyserat knäpptyst. Det finns bara ett sätt och det är att förneka problemet för livet måste fungera och gå vidare. Samhället måste bara fungera. Hur skulle det se ut om alla mådde dåligt. Nej nya friska tag är det som gäller. Pojken ligger i fosterställning på golvet i sin jävla lägenhet och har en sådan förskräcklig ångest och Gud lyssnar inte. Gud är du där? Lyssnar du på mig? Varför har du övergivit mig? Jag lovar att vara lydig, positiv och optimistisk bara du kan ta mig ut ur detta tillstånd. Något mer besök på akutpsykiatriska mottagningen blir det absolut inte. Men socialen kanske kan ordna med ett familjehem? De nya dagarna hugger tänderna i pojkens obefintliga självkänsla och sprutar in ett gift. En demon njuter i fulla drag av pojkens tillstånd och situation. Telefonen är medvetslös.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 24 gånger
Publicerad 2023-12-05 16:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP