Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tony (och Mikael)


Vinternatten hade sugit tag i bygden på ett gastkramande sätt. Den förlamande kylan var så påtaglig att inte ens de mest härdade vågade sig ut på gatorna denna afton. Det var mörkt sedan många timmar tillbaka i denna mellansvenska stad. Den här lördagskvällen var det bara en och annan taxibil som någon gång gjorde gatorna levande med sina lyktor och lågmälda motorljud.

Dessa obetydliga inslag i kvällsnatten var Tony helt omedveten om. Han satt i sin favoritfåtölj och rökte. Den oxblodsfärgade fåtöljen var av engelsk modell. Han var lite besvärad. Inte alls över att vinterkylan var så påtaglig just ikväll. Nej, väder eller vind hade sällan bekommit honom särskilt mycket. Tony var upptagen med andra tankar.

Det stålgrå tyget i hans byxor såg så släta ut att man kunde tro de var gjorda av metall. Inte ett veck fanns där. Så ock med hans skjorta. Hans slips hängde ledig led. Som en mycket brant skidhopparbacke.

Vid sidan fanns ett ekbord som var väl belastat med papper. Det var anteckningar nedskrivna denna kväll. Mitt på bordet stod ett stort askfat. Han suckade tungt och släckte sin cigarrett i askfatet som hade formen av en naken kvinna. Cigarretten var släckt exakt vid hennes sköte.

Tony arbetade på en plan. Planen var väl genomtänkt. Inte slutgiltig. Men väl bearbetad. Han saknade dock vissa bitar för att den skulle var fullständig. Han behövde en detalj till för att kunna utföra det han avsåg. Bara en liten detalj.

”Helvete!”. Tony svor till högt för sig själv.

Han sjönk tungt tillbaka i sin fåtölj igen och såg ut genom fönstret. Tony bodde några kilometer utanför staden. Bostaden var en aning ensligt beläget större villa. Stora fruktträd fyllde den väl tilltagna gården. De gav mycket frukt på höstarna men så här års var de nedtyngda av en tjock snömantel.

Genom fönstret kunde Tony se den stjärnbeströdda himlen. Han synade noga de oräkneliga glimmande små punkterna. Som om han sökte ett svar i ovan. Som om svaret på hans bekymmer fanns om han kunde utröna något slags magiskt mönster. Eller att ett oupptäckt diagram skulle finnas där. Om han bara tittade tillräcklig noga. Det intetsägande himlavalvet gjorde honom bara ännu mer arg.

”Helvetes jävlar!”, ekade Tonys ord i den stora salongen. Han var ursinnig. Han stirrade stint på alla papper som fyllde hans bord. Krampaktigt grep han tag i stora ekbordet och kramade om det så att han fingrar blev alldeles vita. Han lyfte upp bordet i långsidan och välte det med våldsam kraft rakt över golvet. Hans noga nedskrivna anteckningar for ut i luften och hittade snällt sin plats på den stora persiska mörkröda mattan. Askfatet kanade sakta ned och lade sig försiktigt tillrätta tillsammans med det övriga som tidigare fyllt bordet. Askfatet höll.

Ett par kilometer därifrån. Mikael har just kommit hem från ett av alla sina jobb. På vägen hem hade han hämtat mat vid en kinesisk restaurang. Nu satt han och åt. Metodiskt och utan att stressa låter han den ena tuggan efter den andra slinka ned i strupen. Långsamt. Mikael äter gärna kinesiskt. Kanske är det för att han har några vänner från landet i öster. Eller helt enkelt för att han tycker det är gott.

Det vita tegelhuset han bor i var byggt någon gång på sjuttiotalet. Det är stort och luftigt men Mikael ansåg att det hade en lite tråkig planlösning. Men för honom hade det ingen större betydelse. Mikael hade inget större intresse för arkitektur. Det viktiga för honom var att en byggnad fyllde sin funktion. Varken mer eller mindre.

Långsamt lät Mikael sin strupe sköljas av ett glas Riojavin. Han blundade och njöt. I sitt sinne fylldes han i tankarna på vad kvällen hade fyllt honom med. Femtiotusen på två timmar. Lättförtjänta pengar. Denna gång hade det varit enkelt. Hans uppdragsgivare hade den här gången bara begärt att hans skulle flytta, lasta och lossa arton pallar gods. Ingen match.

Han visste aldrig vad innehållet i varorna var. Det måste ju vara dyrbart med tanke på den ersättning han fick. Men han hade snabbt lärt sig att onödiga frågor ställer man inte. Inte om man ville behålla livet och sina ägodelar.

Han uppdragsgivare betalade alltid kontant. Efter varje arbete. De bruna kuverten med sedlarna låg på köksbordet. Han hade räknat dem noga.

När Mikael tömt sitt tredje glas vin var han lite upprymd. Ville ha lite trevligt. Han lyfte luren till sin telefon och slog numret till Ellinor. Hon var aldrig omöjlig. Lite fickpengar och kläder så fick han vad han ville. Han tyckte inte om att köpa horor. Han tyckte det var smutsigt. Bättre att förse kvinnor han lärt känna med lite pengar. Lova lite. Vara lite romantiskt en stund. Det gick hem. Han lade på luren efter att ha fått klartecken från henne.

En snabb dusch och en ren skjorta så var han oemotståndlig. Han visste det. Han visslade lite förnöjt för sig själv och gjorde sig i ordning. Snart satt han i sin bil på väg. I radion spelades ”I ’m your man”. Så småningom märkte han att den kyliga natten gjorde sitt intrång även i bilen och Mikael insåg att han kanske borde ha satt på sig något varmare. Nåja, hans skulle snart vara framme.

Efter en stund började hans relativt nyinköpta Audi att hosta. Mikael blev lite orolig. Bilen fortsatte att hacka och efter ytterligare några hundra meter dog motorn. ”Fan!”, svor Mikael tyst för sig själv. Mikael rattade försiktigt fram bilen till vägkanten. Han öppnade dörren till den kalla natten och öppnade motorhuven omsorgsfullt. Mikael visste inget om bilar. Men så mycket förstod han att är det för kallt så kan det bli en ispropp. Han såg sig om och ett par hundra meter därifrån ser han ett stort hus på en höjd.

Mikael slänger igen motorhuven och börjar sakta stega sig fram mot huset frustande. Kylan letar sig lätt igenom hans rock och han börjar snart att huttra. Han ökar takten och ser att lampor är tända i samtliga fönster. ”Ah, någon hemma!”, tänker han förnöjt. Han inser att han måste lämna kvar bilen för att få tag i en taxi. En telefon är allt han behöver.

När Mikael närmar sig det stora huset hör han en dov duns och en aggressiv mansröst inifrån huset.

I ett anfall av vansinne börjar Tony gå fram och tillbaka i sitt stora hus. ”Vad i helvete ska jag göra? Jävlars förbannade...”. Han går fram till sitt stora skrivbord av ek inne på kontoret. I nedersta lådan letar han febrilt. Var är den? Var, var? Där. Tony fiskar upp en nyckel. Han sparkar igen lådan med en kraftig spark och går därifrån. Genom det sterila köket i vitt kakel och rostfritt.

Han fortsätter uppför trapporna till övervåningen. In i sovrummet. Där står ett stort skåp i metall. Stor, tung och grå metall. Hans älskade vapenskåp. Ett lite frustrerat krånglande med nyckel och skåpet står vidöppet. Han sliter tag i det närmaste hagelgeväret. Laddar och skjuter en kärve rakt genom fönstret.

När Mikael sakta jobbar sig genom snön i sin alldeles för tunna rock tittar han upp mot huset och får till sin häpnad se att hela hans värld på ett ögonblick förändras. Ett plötsligt iskallt slag över hela hans bål och bröst får honom att tappa andan. Och den intensiva smärtan övergår snart i ett varmt töcken. Han ser inte huset längre. Han ser in i en annan värld. Allt är vitt, ljust och vackert och Mikael har inte en tanke på något annat. Han tittar in i ljuset och ler.

Jaha, gott folk. Vad kan man lära av detta då? Jo, att människor möts på olika sätt. Oavsett om bekantskapen är långvarig eller kort och intensiv som i Mikael och Tonys fall. Så vet man aldrig vad nästa sekund har att bjuda på för överraskningar.

Ta inte din vän för givet. Ta inte dig själv för given. Lev här och nu. Hoppas inget. Tro inget. Njut i stunden. Av stunden. Amen.




Prosa (Kortnovell) av zwitch VIP
Läst 33 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2023-12-06 18:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

zwitch VIP