Min farfar dog 'med stövlarna på', det vill säga i
trappan på väg hem. Tänk att få dö hemma eller
i alla fall 'mitt i steget'. Jag tycker mig förstå
människor som 'begår självmord', genom att

verka farliga eller att faktiskt gör sig sådana,
och bli expedierade som 'monster'. Det vill säga
att jag tror mig förstå 'varför', trots att det finns
de 'som väljer att strida en annan dag'. Som i en

eller annan film, där ridån bara går som ned
och det som kunnat vara slut, bara är slutet
för en människa. Inte slutet för människorna
som ser filmen som ett drama att fundera på.



(Texten har legat till sig i utkast sedan 2023 12 09)