Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pappafamnen

När jag var barn bodde jag vid en stor ås. Vi barn kallade den för Åsen. Min syster brukade klättra upp på det högsta trädet i hela skogen. Åsens Palats. Det var så hon kallade den. Hon satt ofta däruppe. Hon sa att den gav henne ro. Att den var en del av henne. Hon upphöjde och dyrkade den.

Jag förstod inte då att hennes poetiska ådra och sinnelag fanns där redan då. Hon var en drömmare och livskonstnär i flickformat. Vi lekte ofta där. I vår ås. Jag kände vår ås utan och innan. Där fanns trollstenen som alltid föreföll höljas i dunkel och gåtfullhet. Bara för att någon en gång hittat en slant i dess närhet. Och ån som ringlade strax där bakom. Ån som bjöd på allt vad man som barn kunde tänkas
uppleva. Från hemliga skogsbad, gammelgädda och på vintern skridskoåkning.

I Åsen fanns också tomtebacken. En ganska oansenligt sluttning ner mot ån på sommaren som på vintern blev till ett snöäventyr som förvandlade oss barn till små snögubbar med röda kinder.

En sommardag var jag och min yngre bror var i åsen och lekte. Han som är två år yngre. Vi lekte vid ett träd. Trollträdet. Leken gick ut på att vi från en slänt skulle kasta oss upp hängande i en gren med händerna. Vi tävlade om vem som kunde kasta sig upp på grenen från så långt avstånd som möjligt. Vi skulle klara av att så långt bort som möjligt kunna kasta oss framåt och uppåt. Mot en gren i trädet. Sedan svingade vi oss fram och tillbaka några gånger innan vi hoppade ner på marken igen.

För varje avancemang bakåt drog vi ett kraftig streck i marken. Med hälen hårt mot den lösa jorden markerade vi våra personliga rekord som ständigt skulle förbättras. Jag gjorde ett försök ganska mycket längre bort än jag tidigt hade klarat av. Jag trodde på mig själv. Jag litade på att kraften i avstampet från mina små pojkfötter skulle föra mig genom luften till den välkomnande grenen som alltid fanns där
och tog emot våra klamrande händer. Jag tog sats och genom luften for jag. Och snart greppade mina händer tag i grenen. Greppet fanns där stadigt. Jag gungade fram och tillbaka i ett segervisst leende och släppte ned mig själv på marken.

Sedan var min brors tur. I sin envishet skulle han inte vara sämre än mig och tog plats där jag stått och måttat mitt avstamp. Han stod där. Blicken var fokuserad på grenen. Koncentrationen och närvaron vilade tungt i luften. Han tog sats och hoppade. Och flög genom luften som en fjäder utsprungen ur marken. Han fick tag i grenen med båda händerna och fick ett ordentligt sväng i kroppen framåt. Plötsligt tappade han taget om grenen.

Han föll och landade med en tyst duns i den hårda marken. Och blev liggandes orörlig. Min blick stelnade. Jag rusade fram till min käre lillebror. Min älskade lilla lillebror som låg där på marken alldeles orörlig. Ansiktet var blekt och ur munnen kom det lite blod. En outhärdlig panik spred sig i min arma kropp och jag skrek ”HJÄLP!”, så högt jag kunde. Så högt jag någonsin kunnat. Ett stenkast bort fanns
min syster. Jag ropade ”Han är död! Han rör inte på sig!!”. Gråten kom i halsen och mina ögon blev grumliga och pulsen steg och steg. ”Hjälp honom! Jag måste hämta pappa!!! Jag måste hämta pappa!”.

Min syster sprang till min bleke och orörlige bror och jag sprang. Jag sprang som jag aldrig sprungit i hela mitt liv. Jag sprang för mitt liv. För min brors liv. Kanske var det en kilometer. Min far sa inte ett ord utan satte på sig skorna och sprang han också. Jag och min far sprang sida vid sida. Jag hörde hans tunga andhämtning och steg jämte mina små lätta pojksteg.

Vi kom fram till min bror och till min stora lycka som plötsligt sprängde fram i bröstet som en långsam varm explosion hade min skadade bror satt sig upp. Han var mycket förvirrad och frågade vad han gjorde i skogen. ”Hur kan jag somna i min säng och vakna uppe i åsen? Hur kan jag somna i min säng och vakna uppe i åsen?”, upprepade han hela tiden för sig själv.

Vår far. Vår älskade far tyckte att det inte var så bra att min bror reste sig upp utan lyfte tryggt upp honom i famnen. Pappafamnen. Vi småsprang allihop tillbaka till vårt hem. Min syster, jag och pappa med min lillebror i famnen. Den tunga andhämtningen och stönandet från min pappa gjorde gott i mina öron. Ljudet av kärlek. Kärlek till sin son. Småspringandes förde han sin son i sin famn till det varma trygga hemmet. Vårt hem. Min pappa.




Prosa (Kortnovell) av zwitch VIP
Läst 48 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2023-12-11 11:30



Bookmark and Share


  La Magnólia VIP
Ett underbart barndomsminne med ett lyckligt slut. Mycket fint berättat där kärleken starkt lyser igenom och en underbar pappa att lita på och känna kärleken, omtanken och tryggheten hos
2023-12-12

  soligajag_1
Vilken fantastisk historia med kärlek och glädje .Tur att det gick bra!!
2023-12-11

  Tomas Sofia Johansson-Jonsson
oj. spännande
och vackert!
otrolig text!
=*) <3
2023-12-11

  Marita Ohlquist VIP
Väl förmedlade barndomsminnen och en hyllning till en älskad pappa.
2023-12-11
  > Nästa text
< Föregående

zwitch VIP