Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mamma, mamma varför har du övergivit mig?

 

Tiden fryser fast för det traumatiserade barnet. Alldeles lugnt och panikartat läggs han i en sarkofag för den långa sömnen, medan de vuxna pushar på med positivism och optimism.
Euforisk så stänger barnet av det outhärdliga medan det springer omkring och leker och verkar att må hur bra som helst. Livet är avstängd och harmonisk dröm. Vuxenvärldens godtycke och arrogans biter inte. Allting är underbart. Nu läggs grunden för den framtida extrema psykiska sjukdomen men barnet leker så energiskt och lyckligt. Mamma är så snäll trots att hon är både blind och döv. Det är en okänd människa som rör sig i lägenheten och ska föreställa en styvpappa. Dårhuset för tre traumatiserade zombies. Men på julafton är alla så himla glada, positiva och optimistiska. Mellandagarnas terroriserande tomhet. Ett hålrum i bröstet. Pojken sover inuti sarkofagen och tiden har frusit fast. Mamma har köpt en ny bil och är euforisk. Pojken känner sig alltmer konstig i huvudet men visst är det härligt att leva. Man måste vara positiv och optimistisk. Om tio år så är pojken förskräckligt psykotisk.
Mamma är en total främling. Bostadsområdet svävar i en oerhörd ångest och förvirring. Betongen ligger i koma och pojken sugs in i väggen av demon som vägrar att släppa greppet. Gud har för längesedan gett upp.
Pojken klär av sig naken och går genom området mitt i vintern för att leta efter sin bäste vän Olof Palme. Poliserna är hårdhänta. Personalen på psykavdelningen skäller ut pojken som är ingen och ingenting. Ingen kan hjälpa honom ur den skräck och fasa surrealistiska konstanta psykosen. Veckorna som går när pojken sover djupt i sin sarkofag. Omvärlden som är förskräckt. Pojken har inte förtjänat detta helvete som aldrig tar slut. Djävulen mår alldeles förträffligt bra. Gud ligger bakfull i koma på ett billigt motorhotell alkoholiserad och likgiltig. Pojken kastar sten genom de lyckliga människornas fönster. Poliserna är ännu mer hårdhänta och personalen på psyk fryser ut honom medan Doktor Gyllenstråle, hon med den iskalla blicken, slår på en chockdos antipsykotisk medicin så att pojken mår ännu sämre. Att som en zombie vandra genom de eviga korridorerna oförmögen till verbal kommunikation. De övriga patienterna, de före detta människorna, sitter bortglömda och ruttnar bort. Psykiatrin på mitten av 80-talet var inte att leka med. Ångestens stormiga kaos. Det gäller helt enkelt att undvika att bli psykiskt sjuk för annars så får man skämmas. Avdelningens terroriserande mörker är ett helvete som det inte går att komma undan. Pojken ligger på sin säng och hör elaka röster som anklagar honom för saker som han inte har gjort men som han ändå känner sig skyldig till. En gång så var han en älskad och varmt omhuldad liten pojke. Mamma, mamma varför har du övergivit mig? Pappa, pappa du som tog livet av dig, dög jag inte? En av de värsta skötarna, en kvinna, säger strängt att nu så är det du som rycker upp, det finns andra som behöver din plats nere på akutpsyk. Det går inte att äta middag när ångesten strålar, det går inte att göra någonting. När man inte har en aning om vem man är hur ska man då kunna förklara sin situation? En snäll manlig personal kommer till pojken och åtminstone försöker att lindra hans plågor. Nätternas eldstormar i huvudet. Hopplösheten och doktorns skräck inför sina fullständigt utslagna patienter. Avdelningens tysta anarki och doktors otäcka och välvilliga leende, ett stryptag. De hemskt eskalerande suicidsiffrorna i landet. Vuxenvärldens maktfullkomliga godtycke och svek. Pojken står och dunkar huvudet i väggen hårt vilket renderar i spännbälte i 24 timmar.
Mamma, mamma varför har du övergivit mig?




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 49 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-12-28 16:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP