K
Konrad lyfter med ena handen sin osynliga hatt då han möter fröken Strömberg i hörnet mellan Krokiga Gränd och Rottinggatan. Nu ligger snön på ett djup av något mera än tjugo centimeter. Vilket går att se när Per-Edgar Hansson skottat framför affären och det inte går att se gallret av grå metall, ligga framför porten. Han är en av få handlare som inte har glas varken i dörren in till affären. Inte ens ett skyltfönster som kan locka köpare av varor. Då det är stark sol ute och 'skitvarmt', skulle varornas skyltar bara ha blivit bleka och även prylarna skulle ha stulit plats inne i butiken. Istället står det ett ställ med snedställda hyllor mot den väggen. Hatten har han köpt inne hos Hanssons, där finns det minsann att välja på huvudbonader av de mest skiftande slag. Konrad kan se dem framför sig i rummets litet skumma belysning.

N
Noga räknat tänker Jörgen att Eva har missuppfattat något. Han anser att ringar som bestämmer om man först är förlovad och sedan gift, de bör räknas just som sådana där tingestar i järn som handlas med hos en affär med produkter gjorda hos en guldsmed. Eva åkte med Hans-Erik till ett land någonstans i armerika. Hon har ännu inte förstått om Mexico tillhör Syd eller Nord. Det kanske rent av kan vara 'mellanarmerika'? I alla fall så åkte hon fast i tullen, där de som jobbar på platsen, på den svenska flygplatsen, fortfarande inte har bestämt sig för om hennes inköp av ett dussin knogjärn, kan ses som delarna i ett konstprojekt eller inte. De diskuterade saken i timmar och de resande Eva och Hans-Erik utgjorde själva diskussions heta ämne. Någon ville mena på att ett knogjärn alltid bör kunna ses som ett vapen. Någon annan ville påpeka att det inte rörde sig om ett enda, utan om ett dussin, och då borde de talas om i just flertal. Medan Eva pratade om konsten och friheten inom den. Hannah, en polis på semester, ansåg att 'konst i alla fall är konst'. Medan chefen tillkallats och hon utbrast förvånat 'men de är ju av orangefärgad plast'.

U
Ulrika kallas ibland för 'fyra björnar', när lokalbefolkningen vill ha henne att glänsa litet extra. Så är det en historia vars glans stundom spiller över på berättaren. Hon tog en gång hand om fyra små björnar och hindrade dem från att svälta ihjäl, när det var jakt på just detta djur. Björnarna var inte släkt med varandra, utan Ulrika tog vara på dem för att jägarna hade fält fyra olika honor inne i skogen eller på fjället. Hon stängde in dem i en väl stängslad bur. Den var stor som en hundgård och omöjlig att forcera utan nyckel. Golvet bestod av djupgående cement bestrött med jord och hö. Stänger av metall satt fast i golvet och taket bestod av svetsad metall. Ulrika hade släppt ut dem när de blivit vuxna nog att kunna ta vara på sig själva. En månad fick det gå mellan varje utsläpp, för att de inte skulle kunna skada varandra. Buren var indelad i sex celler, med metallstänger mellan, så de såg varandra, men de kunde inte slå ihjäl varandra. När gården blivit tom på björnar, lät hon en karl och hans två söner komma och hämta jorden och tömma burarna helt. Sedan lät hon karlen spola cellerna med vatten. I fyra dagar kom han och spolade samt lät honom äta sig mätt som en sorts belöning. Han fick även några träd att hugga ned och dela upp till ved åt sig själv. Det var deras överenskommelse. Något år senare hade hon blivit funnen av samma karl, som ibland kom hem till henne för att se till att allt var väl. Hon hade hittats hängd från en kraftig bjälke i taket av huset. Repet hade suttit spänt kring halsen så kroppen fått hänga fritt. Ingen stol eller något brev hade hittats på platsen. Antingen hade hennes mördare inte försökt få händelsen till att se ut som självmord eller så var 'budskapet' en sorts meningslös varning. Som inte gick hem hos människorna i trakten. De fortsatte att vara jägare och att ta hand om föräldralösa djur. Ingen flyttade heller in på gården där Ulrika bott, ingen ville eller vågade bo där någon så tydligt hade blivit offer för en mördare. Någon trodde att hon mött någon som inte uppskattade att hon varit kvinna och andra hade andra teorier kring händelsen. Men i glömska föll inte historierna om 'fyra björnar' heller.

L
Lagom till nu i februari kommer jag att tillhöra städpatrullen. I örat finns hammaren, städet och Stig-bygeln. Själv kommer jag att tillhöra sektion städpatrullen. Det finns en myckenhet att hålla reda på redan på hemmaplan tänker jag. Jag måste minimera antalet uppdrag så jag kan hinna med att minimera redan på hemmaplan. Den finns helt enkelt olika arenor i tillvaron. Fotbollsplan, Telefonplan samt flygplan, bara för att ta några exempel. Jag drömde nyss om hur farligt det var att sitta på information och arbeta via en dator. Fienden är inte bara osynlig och omöjlig att 'ligga steget före', själv känns det hela tiden som att vara litet för sent ute, steget efter, helt enkelt. (Steget efter, är en deckare av Mankell) själv så har jag läst dessa tio böcker som hann skrivas innan han dog. Vad som skrevs även så att säga 'bredvid och bredvid, har jag dock inte hunnit ta del av. Det finns ju ändå drösar av intryck, upplevelser, äventyr att som ta del av innan en själv dör, helt meningslöst kan en själv tycka. Ändå hoppas många människor dö mitt i sin gärning, med så att säga, 'stövlarna på', eftersom alternativen ligger på långvården. Det handlar inte bara, har det visat sig, om att gallra rovor och få en kattunge, utan även att palla äpplen, när det kommer till att söka äta dem just vid trädets fot.

L
Lagom med smör, vilket kokerskan lärt sig i köket där hon jobbar. En del av jobbet smittar av sig gärna på när hon lagar mat där hemmavid. Hon har fyra människor samt sig själv att utfodra och de är ofta 'sittande som på nålar' och väntar då otåligt, på hennes underbara kokkonst. Men så den där sommaren då det var minst sagt svettigt att stå vid grytorna i skolköket, var det även svettigt mera hemmavid. Eva hade fått smeknamnet 'Elva' och ibland till och med 'nummer elva', eftersom hon spelade boll under sin skoltid. På tröjan hade det stått '11', oavsett de spelade fotboll eller handboll. Hon var med i båda lagen i skolan och det var svettigt värre. Deras tävlingsdagar skulle ju helst inte krocka med varken skolans spel eller ungarnas där hemma. Men någon ville absolut imponera med att berätta att i Paris, huvudstaden i Frankrike, där var det mera vanligt med grädde i matlagningskonsten. Till och med ostindustrin håller sig oftast flytande där. Men smör görs ju på grädde och så vips kan smör vara en fet sak att ha på mackan. Men även att som begagna till såsen och allt möjligt. Men har svenska kockar i både smör och grädde i en del såser och andra rätter. Skulle man i Paris och det franska köket, rynka på näsan där, vid allt det där talet om Göteborg? Bara för att den staden hyser såväl skolor som kokerskor?

A
Arne är ett namn som förpliktigar enligt Susanne. Hon har sin Arne att tacka för att det blev just dessa två. Ja, för att inte tala om deras barn, som nu är nästan vuxna, trillingdöttrarna sjutton år och snart arton. De har fått göra reklam för allt sådant där som bebisar, barn och tonåringar verka behöva för jämnan under sin uppväxt. Så det är nog inte bara för att de bebor en förstad till Göteborg eller har en sådan där 'charmens dialekt'. Allt mera snabba i repliken de nog sett till att bli även. Under årens lopp har de gärna velat påstå att de bidragit till stor del för att ha satt staden på kartan. De har till föräldrarnas stora förtjusning velat bosätta sig i stora staden. I trenne lyor bredvid varandra också. De bodde visst i en och samma våning alla tre. I takvåningen i ett hus bara några hundra meter från fina gatan. Men så fick de inte vara ifred för varandra då de hade med sig sina harem av väninnor och så kom de efter många om och men att bo något mindre, var för sig, men de kunde inte låta bli att flyga i strupen på varandra, när de inte dess emellan var så där som trillingar gärna är ibland. Sig själva närmast som just systrar och syskon. Det kunde, som det visst sägs ibland, inte vara varandra för utan längre 'stunder' och inte heller bo samman i en enda lya. Gryt, ville någon kalla deras hemman, för att det jämt såg ut som en sorts hotell där de bodde, envar för sig, men ändå så lika som vore de på hotell.






o