Dessa skor har gått en lång, lång tid
Själv har jag vandrat men aldrig funnit frid
De tar mig varthän de vill när huvet står still
Sorgen jag känner blir mitt sigill

Skorna är slitna och dana, inget är de värda
Tillsammans med kroppen vi är färda
In i en andlighet av dova färger och toner
När kroppen jag bär är fast i samma zoner

Sulan är skör på skorna som bär mig hän
Vi går för jag har mist min käraste vän
Barken är ljuv i solnedgångens ljus
Nu i vintertid lyser det i varje rum och hus

Stigen känns mig så lång när skorna mig bär
Det var längesedan jag kunnat känna mig kär
Finns det någon som vill älska i falskhet
Så blir det kuren till min eviga ensamhet