Popcornen är poppade, chipsen dippredo,
läsken är upphälld och godiset placerat i stora skålen.
Här sitter jag nu nerbäddad
i min myspysiga soffa. Plötsligt
börjar jag sjunka. Djupare och djupare.
Tyngre och tyngre.

Min forna figur har omvandlats
till oigenkännlighet.
Vem är jag?
En cellulit viskar mig svaret.
Den upprepar: Tjockis! Tjockis! Tjockis!
Jag söker förtvivlat tröst hos bristningarna.
Men icke, deras dallrande hånar mig.
Jag är fet.

Först smeker en Dajm bort mina tårar.
Sen täpper ett popcorn till min tårkanal.
Ett chips bedövar mina hulkningar.
Smågodiset får mig att fnissa samtidigt som
läsken kittlar min strupe.
Sen trycker jag på play.

Ser fram emot en thriller av hög klass.
Omslaget utlovar skickligt skådespeleri,
kittlande handling med risk för insomnia
som konsekvens.
Och visst är den ohygglig. Speciellt
när mina överflödskilon dallrar av skräck.
Kolesterolet klättrar till svindlande höjder
i samma stund som mina förkalkade ådror stryps.

Filmens klimax nås när lejda morotsstavar
gillrar fällor för sellerin.
Yoghurtdippen splashar över rutan.
Huvudpersonen styckas i en stepmaskin.
De stora folkmassorna förgörs.
De enda som överlever är GI-metodens anhängare.
Och de som räknar points.

I sista sekunden hittar jag fjärrkontrollen.
Avbryter den förfärliga skräckisen bums.
Börjar zappa mellan Tjockholmen och Ricki Lake.
Slår även ett öga på Big Brother.
Mmmmm... vad gott det smakar.