Döden var bara ett tunt andetag bort, märkte jag. Som en fjäder landade den, så lätt, så lätt.

Den mest bergfasta. Min skugga. Irriterande och älskad. Lufsandes, harklandes. Drar du handen bakom nacken. En man med toner i fingerspetsarna.

Käraste, du dog. Ja, faktiskt dog du! Och det var inte farligt. Men gult och inåtvänt, när sista blodet rann.

Med tusen graders ömhet såg jag. I en sista stilla gest blev du. Tidlös, vacker och skyddslös.

Sen, tystnadens mättnad. Och jag, ett svart hål, kvar.
Och samvetskvalen.