Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

30jan24

 

 

 

sjok av asbestgrå snömassa virvlar i luften, dimman som ligger över landskapet är tryckande och klaustrofobisk, jag stiger på Öresundståget i Lund, och där jag sitter i min ensamhet på tåget kan jag inte annat än ana att jag existerar som en misslyckad dröm om mig själv, en föresats som aldrig lyckades uppfylla något högre mål eller mening, allt jag är och har varit skingras som rök  från ett krematorium beläget på botten av mina handlingar, Helsingborg är en stad nedsänkt i en dimma av intighet; en kropp avskuren i tid och rum från resten av världen, världen som ett avlägset fjäll, en blå bergskedja bortom dimridån,  alla vänner, alla bekanta befinner sig i andra städer, på andra platser, med fruar och barn och framgångsrika karriärer, de är deltagare i den eviga föreställningen som har pågått sedan urminnes tider, den eviga sagan om att uppfyllda de förväntningar som omgivningen ställer på en och därefter åtnjuta den status som följer med detta, och under tiden sitter jag och dammar som en stenstaty under ett förtyckande lager av moln  och aska och damm som virvlat upp i atmosfären ovanför platsen där jag lever mitt liv, och jag känner en stark känsla av att mitt öde är förseglat;
att jag är en larv i den väldiga stjärnlösa rymden inuti en stenstaty,
jag bevittnar mitt eget öde som en katatonisk mentalpatient som sitter på en bänk i en korridor och tittar på mönster i tapeterna om dagarna, jag vet inte om jag har något val, om jag egentligen inte är någon, om allt är lysande villfarelser och besvärjelser, jag vet inte om drömmen om lyckan är en menlös och fåfänglig dröm, en dröm programmerad av årmiljoner av biologisk evolution, för att på så sätt lura mig till att uthärda livet och de reproduktiva förpliktelser som finns nedärvda i mitt DNA, kanske är inte någon av oss skapta för att bli lyckliga, lyckan som en mänsklig illusion för att uthärda;
en fåfänglig och infantil dröm som nervcellerna i hjärnan sjunger om på natten för att vi inte ska kasta oss ut från stupet, när den reproduktiva aspekten är fullbordad och vår avkomma har realiserats, så är vi tomma, förbrukade skal som ligger i det kalla regnet på ödets blodiga soptipp där vi försmäktar i den långsamt utdragna förruttnelseprocess som kallas ålderdomen,

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa av Androiden VIP
Läst 36 gånger
Publicerad 2024-01-30 11:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP