molnen sovjetgrå,
likbleka drar de fram över  bebyggelsen
det är kloner i staden idag
ett gytter av likformigt målade porslinsansikten 
ett hav av människoliknande kroppar
knäfaller framför en monolit 
skuren som ett absolut enhetligt ting

klonernas språk är obegripligt
ett lufttätt rum
med vissnade blommor
på ett bord i mitten
som förtorkar
och blir till damm i luften

i lägenheten finns amnestin
fönstret mot träden i parken
en outsäglig frid
jag andas
medan klonerna
äter ur varandras ansikten
dansar i ring kring en härdsmälta
och de klonade barnen
springer ut över ängarna
med blommor av plast i sitt hår
ögonen urgröpta
ersatta med implantat
kusligt verkliga
iögonfallande

 och hemma på kammaren
skruvar jag i mina lemmar
i de vätskande hålrummen
lösgör den frätande masken av plast
som smält samman med ansiktet