snöblandat regn, det kalla eftermiddagsljuset fräter i ögonen,
jag tänker på allt jag kan försaka, hur stor njutningen vore i att försaka allt som jag bryr mig om, vilket slags liv som skulle öppna sig framför mig om jag bara gav upp allt, lämnade det bakom mig, självmedicinerade i de mängder jag fann rimliga, om jag gjorde en pakt med döden som gick ut på att jag skrev några rader dagligen, även om det mest var skräp och kakofoni, men mitt i mina tankar på försakelsens upphöjda behag, så träder en annan sida fram, en skugga som står bakom mig och viskar i mitt öra, hånskrattar åt mina tankar, försäkrar mig om försakelsen inte är en ärbar väg, att jag borde fortsätta på min inslagna väg, min menlösa, dammiga, fruktlösa väg, jag är ett teoretiskt spektrum av möjligheter, jag är ett teoretiskt spektrum av katastrofer och olyckor, men mitt liv är slaget i fjättrar, jag bär ett tungt skruvstycke runt min hals, som skär in i halskotorna, variga, blödande sår öppnar upp sig i nacken, dagarna är monotona och blå, de är askgrå vidunder som äter upp mig långsamt, om min kärlek till livet hade varit mindre så kanske jag inte hade hatat det, om jag bara hade känt lite mindre, varit något mer stum i hjärtat så kanske jag hade fått friden att vara likgiltig inför livet, istället är jag dömd att hata det, att förakta varje atomkärna av livets grundbetingelser, bara sporadiska stjärnor av frid öppnar sig om natten, hur de nynnar något om löften och hopp, om möjligheter trots allt; som strålar stilla bakom de skälvande bergskedjornas ogenomträngliga järn, allt är bedrägligt vackert, upphöjt, förslavande, om jag inte hade älskat så vore jag kanske fri, fri som en kråka,
fri som en snöflinga i vintermörkret, fri som en gud,