Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

16feb24




vid strandens horisontella glömska, det vittrar sönder, det som varit, alla minnen som vittrar sönder, antar andra proportioner,
andra sällsamma linjer som träder fram i ljuset, allt det som varit blir något annat, och människorna i det förflutna antar också andra proportioner, som ständigt växlande entiteter, den psykologiska formen och skepnaden är plastisk, blir till något annat i minnets ljus eller mörker, och jag står i mitten av denna punkt i tiden, denna centrifug av tid, den ständiga strömmen av intryck som tränger sig in och gör mig förvirrad och samtidigt klarsynt, tiden är en hand som ständigt omformar och omkonfigurerar; mitt ansikte som igår var gjort av moln och sly, är idag gjort av stenar och hav, eller imorgon av sand och skog, finns det någon kärna innanför denna mänskliga hud som jag bebor? jag som var en annan igår, som bar ett annat ansikte igår, och kommer att bära ett annat ansikte imorgon, hur många ansikten väntar på mig i vinden att bära, deras mångfacetterade skepnader; livets olika kapitel och umbäranden speglas i en samling porslinsansikten staplade på rad, även längtan är inte samma idag som det var igår, även längtan byter ansikte, blir ett annat väsen, nästan omärkbart sker övergången,
dessa ständiga processer gör mig trött, jag som inte är mer beständig än de osynliga fotspåren i den allt mer tilltagande vinden, jag i ständig upplösning, jag som en evig bro mellan en avgrund och en annan, kanske är döden platsen där min flyktighet antar formen av en staty, stelnad i evigheten, en staty av ljus utan minnen , utan förflutet eller framtid, en staty av rum och tid i vilken ett skimrande embryo svävar viktlöst i gränslöst mörker och tystnad,



















Prosa av Androiden VIP
Läst 32 gånger
Publicerad 2024-02-16 10:39



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP