Det är något alldeles särskilt med att studera något nytt. Ett rum, ett helt hus, kanske en hel tomt eller gård, också en by, en stad eller ett land. Alla färger samverkar. Blommornas rosa och röda, grönskans gröna, himlens blåa och gråa, trädens bruna, vattnets falska blåa. Nyanserna etsar sig fast i varandra — ett ömsesidigt förhållande som gör platsen till vad den är. Och i denna obekantskapen finner man nyfikenheten. Den växer i bröstet, blir större och större. En slags kåthet. Eller snarare en köttslig begärelse till kunskap — att vilja veta allt. Jag vill veta allt. Var alla träden står, hur de förgrenar sig under mark och hur länge de har stått där; var alla murar, vägar och bortglömda stigar slutar och börjar; var folket lever, var folket sover och vaknar; var platsen lever, vad platsen är, vad platsen har varit och vad platsen kommer att bli. En oändlighet av frågor och svar, ty allting vilar i oändlighetens mörker, bortom horisonten, bortom allt. En oändlighet i både tid och rum. Eller en absurditet. Och det kvittar hur många år som går, platsen kan inte studeras till fullo. Allting är i ständig förändring och en skildring i text eller tal förvandlas därför ganska snabbt till något dåtida — ett dammigt, ålderstiget porträtt som förmodligen kommer att dö i en fuktig källare. Men trots detta vill man veta allt — jag vill veta allt