Försöket att bli till på egen hand.

Det är högstämt, gripande, rörande, känslosamt, lidelsefullt, högtravande, melodramatiskt, svulstigt, löjeväckande, ynkligt, ömkligt och framför allt misslyckat.

Alltså patetiskt !

Det är omöjligt.

Såsom allt vi gör för att stärka bilden av oss själva. Nej inte bilden. Stärka oss själva. Bli till. Födas. Vara. Orka det att ALDRIG nå fram till oss där vi ligger ihopkrupna i ett svart hörn och väntar. Och ändå framhärda i att "en dag...en dag är jag där...en dag är jag framme i mig själv och vet vem jag är...HA HA HA HA HA

Det som händer när dikten är nerpräntad är att nästa står och stampar i farstun. Arg, våt, hungrig och kåt. "Nu är det fan i mig min tur".

Jag vet, tack och lov, exakt vem jag är. Fråga min fru får ni höra ! Fast hon är å andra sidan, ingenting att lita på när det gäller mig.

Så !

Jag tror jag färgar den här texten blå. Ljusblå.

L'Art pour l'art !

Det får räcka.