Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Foto: Åsa Henriksson


Tema trauma del 1 (6): Förlängd exponering

Fortsättning på del 1 (6).

Tio minuter i tio på kvällen slår far på den batteridrivna radion. Det är dags att lyssna på land- och sjöväderrapporten från SMHI. Radion ska helst bara vara på då SMHI rapporterar väder. För batteriernas skull.
Men någon gång händer det att far och jag rattar in program på kortvågen. Far berättar att de har starka sändare i Östeuropa. Det sprakar och tjuter, och vi hör slaviska språk utan att begripa något. Men det är spännande ändå.
Det är järnridåns tid, och Warszawa och Tallinn känns långt borta fast det ligger så nära. I Sovjet är det ordning och reda säger far, medan liberalismen och kapitalismen fördummat och fördärvat Väst. Även Tyskland var ett föredöme en gång i tiden, när de hade en Führer som hette Hitler. Fars tre favoritledare heter Hitler, Stalin och Tito. De två första nämner han oftast bara vid förnamn.
Råkar mor höra honom säger hon åt mig att slå dövörat till, och bilda mig en egen uppfattning när jag blir större. Då berättar far för mig att mor var folkpartist när de träffades, men att han numera fått fason på henne. Själv har han röstat på alla riksdagspartier utom just Folkpartiet, eftersom man aldrig kan lita på liberaler. Men var mor har sina politiska sympatier vet han inte riktigt. Hon håller hårt på valhemligheten även i det privata. Kanske vill hon undvika att ännu en gång bli "omskolad" av far.
Jag rattar fram och tillbaka och fascineras av att höra ryska i apparaten i mitt knä, där jag sitter i vår Tetis i yttre skärgården. Vi har ingen programtablå, så var sändningarna sker vet vi inte. Runtom på östeuropeiska stationer sänds kommunistpropaganda på många språk. Det är därför inte omöjligt att ett program på engelska sänds från någon station i Moskva.

När SMHI:s väderleksrapport börjar, ligger mor i sin koj med sovsäcken högt uppdragen över huvudet. Far sitter framåtlutad på kanten av sin koj, med armbågarna mot knäna och händerna mot ansiktet.
Jag står bredvid honom i kojen och tittar ut genom en fönsterventil. Min egen koj under fördäck saknar fönster. De första åren när jag var liten fick jag plats på längden. Senare snickrade far ihop en trekantig träskiva, som vi hakade fast i änden mot mittgången, och la en dyna på. Så fick mina fötter plats. Mellan min koj och övriga ruffen hänger ett storblommigt draperi i spygrönt och gult.
I min koj ligger flera tidningar och böcker utspridda. Det är Bamsetidningar och Kamratposten och oftast någon bok av Astrid Lindgren. Hans Peterson är en annan favorit som far läser för mig om kvällarna. Vi gillar böckerna om Petter, en arbetarpojke från Söder i Stockholm. Men allra mest tycker jag om hans berättelser från landsbygden. När hönsen blåste bort och Den stora snöstormen har jag kvar än idag.
Jag googlar Hans Peterson och läser att han levt tills helt nyligen. 2022 begick han självmord, strax före sin hundraårsdag.
Jag tittar ut och upptäcker en svanfamilj vid båtens akter. En gång fotograferade jag en svanfamilj och ett par flygande måsar i solnedgången. Då satt jag uppe på däcket. På fotot skymtar ankarlinan under vattnet till vänster om svanarna. En grynna syns längre bort till höger. Det betyder att det var lågvatten när jag fotade. Grynnan låg dold vid högt vatten, och då gick många båtar på när de passerade genom Armnösundet som ligger till höger utanför bild. Det berodde på att grynnan inte var utmärkt på sjökortet. Far följde spektaklet i kikaren, och tjoade och applåderade förstås. Men det hände att han varnade. De här kollisionerna minns jag från första halvan av åttiotalet. På fotot som jag tog 1988 ser man att någon stuckit ner en gren i grynnan, och på så sätt fick den ett varnande märke. Om den senare blev utmärkt på sjökortet vet jag inte. Troligen blev den det.
Det är i mitten av augusti när jag sitter på däcket och fotograferar svanarna. Sista helgen innan skolstart. Jag har ett år kvar i den obligatoriska grundskolan. Jag planerar att i hemlighet lämna Sverige för gott, efter avslutad skolgång. Jag vill resa över hela jorden och hjälpa människor som har det svårt. På vilket sätt har jag inte funderat ut. Alternativet är självmord. Som ni förstår valde jag det första alternativet och gav mig iväg. Fast planen att vara Moder Teresa hade jag övergett då. Hur det gick ska jag berätta om längre fram i denna serie.
Varför jag minns mina tankar och planer, är för att jag skrev ner dem vid samma tillfälle då jag tog bilden på svanarna. Det är min första, längre sammanhängande dagboksanteckning förd under stark ångest. Det är en existentiell ångest som hör ungdomen till, men som nog förstärktes denna sista skymning i skärgården den sommaren, då skolans plikter väntade. Jag bar också på något mörkt och ogreppbart. Något som plågade och förtärde livskraften. Vad det var visste jag inte fast det skett framför mina ögon.
Men nu är det tidigt åttiotal, och SMHI sänder dagens sista väderleksrapport. Jag står tyst och andäktig innanför fönsterventilen och ser på svanarna och solens röda klot som sjunker allt djupare ner bakom en ö. En trut sätter sig på udden där vi lagt till. Den ser mot svanarna och verkar ett ögonblick tro på utfodring. Men den ger sig snabbt och lyfter mot den sjunkande solen.
En behaglig mansröst läser upp dagens temperaturer.
- Mora 27, Storlien Visjövalen 26, Katterjåkk 15.
- Tur man inte bor i lapphelvetet, säger far.
SMHI rapporterar även vädret i Europa.
- Aten hade på middagen 31 grader.
- Usch, säger mor med kvävd röst under sovsäcken. Det är alldeles för varmt.
- Det är skönt, säger far som gillar värmen. Nu är det här! Sjövädret!
- Utsikter till i morgon kväll, säger SMHI. Tyska bukten, Fiskebankarna och Syd Utsira.
Jag hoppar ner från kojen och går till köket, eller kabyssen som far säger lite skämtsamt om vårt matlagningsställe med gasolspis och några förvaringsutrymmen som öppnas och töms på tallrikar, muggar och bestick varje gång båten lutar vid hård vind.
Jag ser ut genom ett annat fönster men är för kort för att kunna se svanarna. Här finns ingen sovplats att stå på. Jag ser bara himlen och några skär längre bort. Men jag hör vattnet som kluckar mot kölen. Även skriet från en storlom. Spellätet fulländar sommarkvällen i skärgården. Även på natten hör jag den om jag råkar vakna. Trots att den mest håller till i sötvattenssjöar tror jag aldrig att jag upplevt en skärgårdskväll utan skrin från storlom.
- Nu! ropar far plötsligt. Nu är det här!
- Sydöstra och mellersta Östersjön samt Rigabukten, säger meteorologen. Nord 4-9, under natten vridande mot nordost. God sikt.
Lommen spelar bland skären.
- Då passar det bra med stora genuan i morgon, säger far. Den har Åsa redan trätt på.
- Nä! säger mor och vänder sig om. Vi kan väl hissa den lilla för en gångs skull!
Hon vet att båten lutar mer med stora segel vid halvvind. Hon får inget svar. SMHI fortsätter.
- Slutligen Bottenhavet, Norra Kvarken och Bottenviken. Nord eller nordost 4-8, i natt avtagande 1-5 m/s. I morgon tidvis växlande. God sikt. Så några observationer från klockan åtta. Tyborön väst 5 m/s.
En skrattmås landar på däckskanten precis utanför fönstret. Jag stirrar. Den ser mig inte. SMHI rapporterar:
- Pålgrunden ost 4, Vinga och Nidingen nordost 3.
Skrattmåsen lyfter och skriar. Jag går till min koj och drar för draperiet. Men hör radion.
- Harstena nordost 4.
Jag ligger och tittar upp i taket och drömmer om ingenting. Allt är ljust och skönt. Livet framför mig är en evighet av möjligheter.
- Skagsudde nordost 4, Järnäsklubb nordost 6.
Vattnet kluckar runt mig och min koj innanför draperiet med gula och illgröna blommor.
- Kemi fyr Nord 2, och slutligen Storön nordost 1 m/s. Vi här på SMHI önskar god natt!
Varför kommer tårarna nu då jag minns väderleksrapporten från min barndoms somrar i skärgården? Förstår SMHI själva att de dagligen levererar världens vackraste poesi? Alla som legat ute med båt bland skären en sommarkväll och är beroende av väderinformation, vet vad jag talar om. Solen har gått ner och ett blågrått täcke av vatten och himmel omsluter existensen. Naturen är obestridlig härskare och människan dess ödmjuka tjänare.
Låt vår svenska skärgård förbli sig själv, låt den slippa det onaturliga livet som härjar på fastlandet. Låt ingen annan musik ljuda där än fåglarnas sång, fiskarnas plaskande vid vattenytan och vågornas smeksamma brus vid hällarna.

När far knäppt av radion pratar vi en stund på varsin sida om draperiet. Jag vet att far ligger på rygg med händerna under huvudet och ser upp mot vindflöjeln i masttoppen. Efter en stund konstaterar han att vinden börjat vrida om från nord till nordost, precis som meteorologen sagt. Mor vrider sig också, oroligt och irriterat.
- Nu hoppas jag att det blir tyst så man får sova nån gång! säger hon.
- I morgon du Åsa, säger far ivrigt, hissar du stora genuan. Det blir fin vind.

På morgonen vaknar jag tidigt. Är pigg och vill läsa en Bamsetidning. Men jag är kissnödig. Vi har en hink ombord, avsedd för ändamålet. Men nu är det morgon, och jag vill ut i det fria. Jag öppnar takluckan över min bädd och tittar upp. Det är lugnt kring båten. Inga fåglar syns till som tigger mat. Solen har gått upp och bländar sikten mot ön. Jag häver mig upp på fördäck och stänger luckan.
Mina rörelser skrämmer iväg en flock ådor med nykläckta ungar. Gock-ock-ock-ock hörs det när de simmar ut ur vassen och bort genom sundet. Jag hoppar i land, tyst med bara fötter. Berget är redan varmt under solen som håller på att döda de sista resterna av nattens dimma. Jag går upp mot ett skogsparti med knotiga, vindpinade tallar. Hittar en bra plats intill en stor sten. Drar ner byxorna och sätter mig på huk.
Jag ska just släppa lös det gula Niagarafallet och se det forsa mot stenen, då en skogsmyra kommer knatande i riktning mot mig. Den stannar mitt under mig och skjuter upp antennerna. Den känner den främmande doften av en inkräktare, men står kvar. Rör sig sedan i cirkel. Verkar inte veta åt vilket håll den ska gå för att söka skydd. Trycket i blåsan ökar, men myran väntar kvar. Jag kan inte vänta, men eftersom jag är myrans vän tar jag några steg åt sidan. Sedan låter jag floden komma. Blundar och lyssnar på det pysande ljudet när urinen lämnar blåsan. Hör en fisk slå och skrin från fiskmås. När jag tittar är myran borta. Ingen annan syns till, och öns myrsamhälle har inte förlorat någon arbetare på grund av mig.
Jag plockar upp en gren och vandrar runt ön. Solen stiger allt högre över kobbarna, och långt borta mot horisonten guppar en segelbåt. På en kobbe närmare ön har en stor ejderflock samlats. Det är gudingar som ruggar. Far har lärt mig att skilja på deras dräkter. I början på sommaren byter de från den svartvita praktdräkten till en sotfärgad eklipsdräkt med mindre vita inslag. Under ruggningen kan de inte flyga, och är helt beroende av vattnet. Jag har ingen kikare men ser på deras färger att de befinner sig i olika stadier av ruggningen.

När jag kommer tillbaka till båten hör jag att far slamrar med kopparrören i akterutrymmet. Det är benen till bordsskivan som vi äter vid i sittbrunnen. Jag går ombord och hjälper till att trä på bordsskivan. Far ställer sig vid gasolköket och kokar ägg. Under tiden langar han upp plasttallrikar, plastmuggar och äggkoppar i plast. Och bestick i stål. Mor sitter och gäspar i sin koj.
Äggen läggs i kallt vatten som kokar upp snabbt över gasolen. Far vill ha sitt ägg kokt i tre minuter. Både vitan och gulan ska vara rinnande. Det händer att han äter råa ägg. Mor vill ha sitt hårdkokt. Det ska ha kokat i minst tio minuter säger hon, annars spyr hon. Jag vill ha ägget mitt emellan. Vitan hård och gulan krämig, inte rinnande. Sex minuter ska det koka har jag bestämt.
Hemma på fastlandet äter far och jag oftast havregrynsgröt eller filmjölk. Mor håller sig till yoghurt med bärklumpar i. Jag äter aldrig yoghurt på grund av klumparna. Tycker att de är läskiga att få i munnen. När vi är ute på sjön blir det sällan gröt.
Kölsvinet är vårt kylskåp, så mejerivarorna är aldrig riktigt kalla. Den ljumma filen är inte så lockande att sleva i sig under den brännande solen. Ändå smakar allt så mycket bättre än hemma.
När far ätit upp sitt löskokta ägg kastar han alltid skalet över axeln med orden:
- Natur till natur, kultur till kultur!
Och mor protesterar varje gång.
- Äggskal får man inte slänga i sjön!
Hon lägger sitt i soppåsen och mitt med om hon hinner. Ibland gör jag som mor, ibland slänger jag det över axeln och upprepar fars ramsa.
Tidigt i livet upprördes jag över nedskräpning i naturen. Men varför några enstaka äggskal inte får kastas i havet har jag aldrig förstått. Mängder med skal efter nykläckta fågelungar måste hamna där på naturlig väg.

Även hemma i köket på helgerna är det far som sköter äggkokningen. Ibland får mors ägg koka lite längre än nödvändigt. Anledningen är att hon är svår att nå då hon dykt ner i den lokala morgontidningen, särskilt när hon läser om händelser från orten där vi bor, samt födslar, giftermål och dödsfall.
- Nu har ditt ägg kokat i tio minuter, säger far. Räcker det?
Men mor befinner sig inte i äggens värld.
- Gud! Tänk att han dött! Var han sjuk tror du?
Far svarar något, och sätter sig och slevar i sig gröten. Ägget kokar vidare. Far föraktar tidningen med dess lokala inriktning, och menar att ledarsidan är skriven av amatörer.
I en hylla i köket förvarar vi allt möjligt. Bland annat mina ritpapper och färgpennor, liksom drickabacken. Inklämd mellan kokböckerna står en tunn skrift som heter August Strindbergs lilla katekes för underklassen. Ibland plockar far fram den och läser högt. Oftast för mig, men ibland bara för att distrahera mor som läser en tidning för "borgarbrackor". Strindberg förklarar hur överklassen organiserat samhället för att hålla underklassen under sig. Ibland blir mor, "borgarbrackan", irriterad när han läser. Men oftast sjunker hon bara djupare in i lokaltidningen.
Far och jag slevar i oss havregrynsgröten och äter våra ägg. Mors ägg fortsätter att studsa upp och ner i det kokande vattnet bakom min rygg. När det kokat 25 minuter frågar far igen, men då har mor hunnit fram till familjesidorna med barnafödslar som är rena julafton för en barnmorska. Inget svar, och ägget studsar vidare i vattnet. När mor slutligen viker ihop tidningen är ägget inne på sin 35:e minut. Far blinkar åt mig. Vi har ätit klart och reser oss.
- Var är mitt ägg? frågar mor med handen på den tomma äggkoppen.
- Det är nog klart nu, svarar far.
- Det hoppas jag verkligen, säger mor med en misstänksam blick på far. Det får inte vara det minsta löst. Har det verkligen kokat tio minuter?
- Det har kokat tio minuter, fnissar jag och tar kastrullen från plattan.
Mor ser förvånat på oss.
- Är ni redan färdiga?
Hon anar äggets egentliga koktid, eftersom det inte är första gången vi är klara innan hennes ägg är det.
- Hur länge har mitt ägg kokat egentligen?
Far tittar på sitt armbandsur.
- Trettiofem minuter måste det väl vara. Eller trettiosex. Räcker det?
Jag placerar det hårdkokta ägget i koppen.
- Ska jag nacka det åt dig? frågar jag.
- Näe, vet du vad!
Hon nackar och klämmer i ilskan ut halva kaviartuben över det gröna ägget. Far ser på med road min.
- Ja, det här tidningsläsandet har sina avigsidor, säger han.
- Avigsidor? Det är väl meningen att man ska kunna läsa morgontidningen vid frukostbordet! Det gör alla människor. Måste jag straffas för det?
Far svarar inget och går ut. Mor säger inget mer. Känner kanske att ett grönt ägg är priset hon får betala för sitt osociala beteende vid lördagens gemensamma frukost.

Tankarna har vandrat iväg då jag sitter här vid samma köksbord många år senare. Det är helt tyst, förutom ett svagt brus i mina öron. Det slår mig att jag sitter här därför att far fattade ett beslut för länge sedan. När jag var nyfödd körde han tankbil i dessa trakter. Levererade till ett litet kustsamhälle. På vägen därifrån såg han Svartdalen i vikens inre för första gången. Han tyckte att det var den vackraste plats han någonsin sett. Så beslutade han att vår lilla familj skulle slå ner sina bopålar här. Flytten gick söderut från den sörmländska kusten sommaren 1974 då jag var ett år. Vi bodde först i lägenhet i väntan på att villan stod färdigbyggd. I december 1975 flyttade vi in i detta hus där jag nu sitter och skriver dessa rader och försöker minnas både det mörka och ljusa i livet. Om far inte åkt tankbil hit ut hade mitt liv blivit ett annat. Ibland när jag vandrar utmed viken och ser en tankbil komma åkande på motsatta sidan, där far en gång åkte och fattade beslutet för vår familj, slås jag av hur tillfälligheter stakar ut människoliv. Varför har jag inte tagit mig härifrån ännu? Vad är det som fängslar så med denna avkrok?

Det var ju om mors och mitt samtal vid köksbordet den där mörka vårdagen för länge sedan, som jag skulle berätta. Låt se om jag kan minnas något.

Fortsättning följer.




Prosa av Åsa Henriksson VIP
Läst 145 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2024-02-29 15:04



Bookmark and Share


  Ulf Lundin VIP
Väldigt trevlig läsning, vardag målad med värme.
2024-03-01

  SatansSon VIP
du har lätt för att få texten att flyta. rolig familj. farsa rätt vanlig.
2024-03-01
  > Nästa text
< Föregående

Åsa Henriksson
Åsa Henriksson VIP