Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Han

Fast i ett ljudisolerat rum.
Lampan är släckt.
Skriker för full hals men hade lika gärna kunnat vara stum.

Fångad i en glasbur.
Alla stirrar men ingen ser.
Iakttagen som ett djur på zoo.

Han såg
Han hörde
Han tände lampan, gav mig ledljus

Han sträckte ut en hand.
Han lyfte mig från golvet.
Han limmade ihop mina skärvor.
Han såg nåt vackert i det som behövde lagas.

Jag trodde inte på honom.
Jag fann ro i att skada mig själv.
Vägrade inse mitt värde.
Förstod inte hur någon kunde tycka att någonting så trasigt var så vackert.

Han hoppades att polletten en dag trillar ner.
Det gör jag också.
Men det kan dröja.







Fri vers av ingenaning
Läst 27 gånger
Publicerad 2024-02-28 18:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

ingenaning