Mona-Lisa, som kanske har bott och vuxit upp i Kramfors,
men som nu flyttat med familjen till Lysekil, har fått för
sig att Supertramp, en 'popgrupp' som var populär på
sjuttio-åttiotalet någon gång
och verkar ha hittat in i reklamvärlden just nu med låten
'Dreamer' eller vad den nu heter. Hennes morbror har
tre album med den gruppen, som han fått tips om att
lyssna på av Lena Asplund.
Du vet, hon som har en väninna vars bror kanske heter Robert.
H0n hörde reklamen och sången och kände genast igen det
som Supertramp, fast hon inte hört låten sedan 2005 eller
så, då skivan spelades.
En skiva heter 'Crime of the century', men det är osäkert
vilken skiva låten är med på. Hon har egentligen aldrig
gillat den sortens musik, som är ganska speciell och
där ett piano verkar stå i centrum.
Men så lyssnade hon på de där tre skivorna och så bara som
'åt sig musiken' in i hennes hjärta, märkligt nog. Hon har
märkt att så är det ofta, har även varit, att något hon
inte är speciellt svag för.
Bara hon låter utsätta sig för det, ungefär som en solbränd
kan verka att ha utsatt sig för solen, den kan bränna intill
'ren dumhet'. Det vill säga att en själv vill lyssna varken
till olyckskorpar eller
varningsklockor, utan bara 'kör på och en smula avviker
från vanlig väg'. 'Hjärntvätt' skulle någon kanske kalla
det. Vad som skiljer i så fall samtalsterapeuten från
bedragaren? Att bedragaren
inte i någon större utsträckning bryr sig om vad som där
händer med en bedragen. Medan terapeuten har som
yrke att söka som hjälpa sin klient att bättre kunna
hantera livets krumbukter
och kullerbyttor. Hon har fått lära sig, den hårda vägen,
hur att gilla det som hon tidigare hyst en viss aversion
till, milt uttryckt. Att ta något och kasta det tvärs över
rummet, eller i vilket fall känna
för att göra det, har fått henne att avstå från att snegla
på olika verktyg i järnaffären, på tillfälligt besök i en
sådan. Det lär visst finnas 'fler än tio' butiker och
som fina affärer med tingestar.