Jag hade nog tänkt att varje enskilt minne skulle stanna kvar och lysa upp.
Inte sitta där som små envisa trådar som binder fast handlederna.

Jag ville bara fylla ett liv av ljuspunkter att ta till när jag tappat greppet om allt det andra.
Men det var dem jag inte stod ut med. Minnen som utspelade sig på en annan plats vid en tidpunkt som jag inte riktigt visste om den existerat.
Om den gjorde det spelar ingen roll då den inte är till för att finnas igen.

Men även fast du har smällt igen dörren och gått nedför trappan medan jag grät under täcket ville jag bara skapa ett liv av ljuspunkter.