jag undviker den döda skatan på min promenad.
den ligger utanför kiosken vid tunnelbanan med öppen bröstkorg och torra ögon.

tvingar mig ut samma steg hela sommaren
för att inte min kropp ska dö på samma sätt som fåglar i stan

flera timmar, hålla benen upptagna och huvudet tomt
samma stackars skata, både ut och hem
samma tomma kropp, både hon och jag

kan inte någon hjälpa, skalet av ett liv
får vissa bara ligga, med hjärtat utanpå