Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om jag skulle skriva boken om mitt liv. Då skulle ingen tro på att den är sann. Boken som redan är skriven. Boken som blev lämnad bortglömd övergiven. Det här är ett kapitel ur boken om mitt liv och den handlar om att jag har autism.


1. Utan skor

Hösten är här. Det har blivit kallt i marken och jag minns fortfarande känslan hur det kändes att sätta fötterna på det kalla, sträva, smutsiga bussgolvet. Jag är på väg till skolan och jag är 10år gammal. Jag sitter på bussen och jag har inga skor på mig. Nej jag tyckte inte det var någon idé att använda skorna när de blev alldeles genomblöta. Strumporna brukar jag hänga på tork i hallen på elementet av skolan. När  lektionen är slut och det blev dax för rast. Då alla elever gick in till hallen och möttes av en fruktansvärd doft av skosvett. Jag blev bemött av ilska och frustration. Dagen jag bestämde mig för att sluta använda skorna var samma dag som vi skulle ta skolfoto. Därför att den dagen var en regnig och lerig dag och ha på sig genomblöta strumpor som dessutom var smutsiga ville jag inte ha. Jag tror också att jag måste vara med på skolfotot. På vägen dit promenerar jag tillsammans med några av mina klasskamrater. Dom tycker synd om mig och en utav dem säger till mig att jag inte behöver vara med. Men jag tror ändå att det är ett måste. När vi är på plats är mina fötter alldeles leriga. Jag har shorts och T-shirt på mig. Jag har min Salo Juventus tröja (fotbollströja) på mig. Den är svart och vit randig och ser lite ut som en domartröja. Egentligen önskade jag mig en Zlatan tröja. Han spelade också i Juventus. Pappa sa att Zlatan tröjan inte fanns att köpa. Men i själva verket var det som så att jag fick Salo tröjan, för att jag inte skulle använda samma tröja varje dag. Men det gjorde jag ändå. Jag som inte ens visste vem Salo är. Jag fantiserade att det är en Zlatan tröja. Jag kan inte komma på en enda konflikt om att jag använder samma kläder hela tiden. Bara kränkande kommentarer ovanför huvudet som exempel, ”vill hon vara ett äckel så låt hon vara de då”. På skolfotot får man se en skymt av att jag inte har några strumpor på mig. Men mer än så fick man inte se för att jag står bakom dem som sitter längst fram. Jag minns min ångest när jag står där på kortet och hur jag känner smutsen under mina fötter. I ansiktet ser jag helt avtrubbad och grin färdig ut. Det blev heller ingen hit när de tuffa killarna har bestämt sig för att använda deras hockeytröjor på skolfotot. Medans jag ser ut som en grinande hockeydomare. Det var iallafall vad pappa tyckte.


 


(fortsättning följer på 2. Utan skor)




Prosa (Novell) av Anonym__ VIP
Läst 67 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2024-04-20 01:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Anonym__
Anonym__ VIP

Mina favoriter
andetag