Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dikt till kärleken

Det fanns en väg jag vandrade på en gång.
Jag tänker på den ibland när dagen känns lång.
Jag var så säker på att jag mina drömmar skulle nå.
Att allt som krävdes var att jag fortsatte att gå.
Någonstans längs vägen måste jag ha gått fel.
Kanske kan jag ändå bli hel.

Jag letade efter den där vägen häromdagen, med en konstig känsla i magen.
Vilket håll jag än vände mig åt, så kändes det som om jag inte kunde komma vidare. Jag hade vänt blicken framåt och bakåt, men glömt att blicka inåt och uppåt.
Jag borde ha vetat att det inte heller handlade om norr eller söder, utan om elden inom mig som fortfarande glöder.
Därför missade jag att se stjärnan som fortfarande lyste.
Därför såg jag inte allt det vackra Du inom Dig hyste.

Jag försökte hitta mig själv, men visste inte längre vad jag inom mig bar.
Jag irrade bort, jag irrade runt, i hopp om att det än fanns tid kvar.
Jag försökte hitta min plats här på jordens rund, och letade efter en plats som var tillräckligt grund.
Tillräckligt nära land för att jag skulle våga tro att jag kunde nå en annan strand.
Grund nog för att jag skulle orka resa mig ur dyn.
Tänk om jag vetat att det som väntade mig var en så underbar syn.

Hur kunde jag missa att svaret var Du?
Tack gode Gud att jag vet det nu.
För var skulle jag befunnit mig, om jag inte hade hittat Dig.
Eller var det kanske Du som mig hittade?
För vad kunde jag hitta.
Jag som var blind, även när jag tittade.

Jag tyckte förvisso ibland att jag målet siktade, när jag min blick mot horisonten riktade.
Jag försökte öppna ögonen, men det kändes ändå som om jag blundade.
Tänk om jag vetat vad som sent omsider stundade.
Då hade jag nog aldrig slutat ro.
Då hade jag aldrig slutat tro.
Då hade jag aldrig tillåtit mina tankar att bli så unkna, ej heller tillåtit mig att i mina sorger drunkna.

Att endast tacka Dig för att du lyfte mig upp.
Det känns nästan fräckt, rentav som en kupp.
För även om livet ofta är svårt, även om det ofta är hårt.
Nog borde jag ha vetat att det inte bara var en myt, än mindre något tomt skryt.
För även om det mest lät som en vandringssägen.
Nog borde jag ha vetat att det var Du, Kärleken, som var både kartan, kompassen och själva vägen?




Bunden vers av Existenspusslet
Läst 55 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2024-05-02 20:56



Bookmark and Share


  Live2Dream VIP
snyggt
rimmat!
den här är
riktigt
snyggt
gjord!
2024-05-14
  > Nästa text
< Föregående

Existenspusslet