Jag har glömt hur man skriver
tvingar pennan mot svart glas
och hör dina suckar
stämma upp i en storm

Som har glömt hur man älskar
släpper taget om dig snart.
Och inte vet du ännu om
hur långsamt en kan falla,

hur hårt en måste landa
för att få en skymt
av det vita ljuset
där du satts för världen att se,
att skrattas åt
när ansiktet ditt
inte följer med ner
får aldrig se, hur hårt fallet blev.

Men bilden av den sönderklippta kroppen
etsade sig fast i himlen
och finns där att se
för de som tittar upp.

Och det är mot himlen jag ler.
Mot dig, alla de andra
som ingen längre ser.
Alla ni bleka, bortkastade banaler ber:
"Snälla strålkastare, -
DU BEHÖVER INTE LYSA MER!"

LÅT MÖRKRET VILA DÄR HON SLOG NER