Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min pappa Ingemars sista dag i livet

 

Att sitta och skriva avskedsbrev som man säger är affärsbrev för man har bestämt att man ska ta sitt liv, hur känns det? Min pappa som ska fylla 47 år är slutkörd i alla avseenden och jag som sprallig springer runt och leker och försöker muntra upp honom. Det är den 4 maj 1976, dagen innan jag ska fylla 11 år. Glad och i gasen bygger jag lego och lyssnar på ABBA medan pappa Ingemar sitter och skriver. Försommarens utbrott av glädje och starka förväntningar inför sommarlovet. Mamma som står och lagar köttbullar entusiastisk och energisk. Pappa hade tio år tidigare satt sig på helt fel tåg. Ett tåg som ledde allt djupare in i helvetet. Multimissbruk och sannolikt psykisk sjukdom. Min sexårige storebrors död 1967, totalt knäckande. Missbrukandets vilda excesser. Min familj var väldigt trött på honom. Det var bara jag som fortfarande trodde och hoppades på honom, min älskade pappa. En kompis kommer över efter middagen. Vi leker och har det skojigt. Pappa ser ut som ett mycket skärrat och uppgivet spöke, ett Titanic som håller på att förlisa. Medan björkarna slår ut i tro, hopp och kärlek. Pappa mår inte bra, men det är sedan länge helt normalt. Det är hans sista dag i livet och försommaren är sprudlande optimistiskt glädjande. Mamma går till sitt arbete på sjukhuset och det är pappa och jag i det två våningars radhuset. Vi tittar på TV och han börjar berätta lyckliga barn- och ungdomsminnen för mig. Jag stänger av TV:n och lyssnar. Så här välmående har pappa inte varit på flera år. Imorgon så är det min födelsedag och det pirrar så där skönt i kroppen. Jag lägger mig i mammas och pappas dubbelsäng på övervåningen. När jag ska till att somna så öppnas dörren. Pappa Ingemar står och betraktar mig en lång stund. Sedan går han ned till sitt rum och gör slag i saken och lämnar jordelivet med hjälp av några slags tabletter. Min mamma kommer hem på morgonen och gör frukost till mig. Glad i hågen studsar jag med min nya basketboll på väg till skolan. Jag får dödsbudet på väg hem på eftermiddagen. Solen slocknar och fåglarna slutar att sjunga. Jag kastas väldigt bryskt och hänsynslöst ut från min barndoms paradis. Många är de barn som bär på sitt alltför tunga kors, och deras föräldrar som har fullt upp med alla olösliga problem. Jag slokar under bördan.

Jag får tyvärr ingen som helst hjälp med mitt supertrauma. Mamma tänker kanske att det löser sig av sig själv med Guds hjälp. Hon måste vara ganska traumatiserad hon också. Jag lär mig att stänga av, förtränga och kapsla in. Det är en väldigt destruktiv strategi, men också väldigt skön och befriande. Det är så himla flummigt att vara i dimman och gå omkring och spela välmående. I 10 år håller det sen kommer det psykotiska sammanbrottet som en giljotin över nacken. En obeskrivlig mardröm följer under 1 år som känns 10 år. Vad hade jag gjort för något för att förtjäna detta helvete? Gud, Gud varför har du övergivit mig? En kvinnlig vän hjälpte mig att genom kärlek och sanning komma ur det extremt plågsamma psykotiska tillståndet, i augusti och september 1987. Efter denna sjukdoms stjärnsmäll hade jag väldigt svårt för att anpassa mig till samhällets normer och konventioner. Jag hade blivit poet, konstnär, filosof och en hänsynslös rebell. Kompromissernas tid var för länge sedan förbi. Min farbror Rolf, före detta ishockeyspelare, tacklar in dörren till pappas rum den där fruktansvärda morgonen. Pappa ligger död och det är alldeles för sent med några desperata återupplivningsförsök. Allt är fridfullt för Ingemar. Han som bara inte stod ut längre. Med en glad och nyfiken tolvårings blick skådar du in i himmelriket. Frid fyller dig.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 51 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2024-05-04 17:02



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP