Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jesus Kristus förbarma Dig

 

Samhället springer ifrån sitt mörker, sin ångest och låtsas att det mår bra. Det gäller att lura sin omgivning att allt är OK så att det sköna samhällsmaskineriet kan snurra på som vanligt. Problem kan man bara vips stänga av, förtränga, och kapsla in så att det är som att problemet aldrig har existerat. Visst är det härligt med illusioner och livslögner. Visst är det underbart att vara en formstöpt och serietillverkad normalist. Eller som vår älskade Kung sade: Nu vänder vi blad. Folk springer och springer i flykt från sanningen. Långt framme i en återvändsgränd står ett enormt monster med hungrig käft och frustar. Det finns absolut ingenstans att fly. Skräcken och förvirringen är monumental. Några är tvungna att knalla ned till akutpsykiatriska mottagningen. Stressnivån där är hög och alla avdelningar är fulla. Samhällets harmoniska ordning döljer ett illvrål. Allt är bra. Ja det tycker vi absolut. Bilen går bra och gräsklipparen. Det är rea på Rusta och ikväll är det bingolotto. Vi har det härligt komfortabelt ekonomiskt. Farmor tog livet av sig i vintras men det är sådant som händer. Sverige är ett bra land. Jag och min fru känner ingenting, vi är helt avstängda vilket bara är skönt. I radhusidyllen är alla är snälla mot varandra och livet är fantastiskt underbart. Samhällsmaskineriet spinner på som lycklig katt. Det är tur att vi har så mycket stesolid. Blandat med vodka så är man i paradiset.
Väldiga nakna folkmassor springer längs Drottninggatan och skriker hysteriskt efter själslig näring och en djupare mening med livet. Sverige befinner sig äntligen i ett befriande upplösningstillstånd av kärlek och sanning. Jublet vet inga gränser. Fönstertittaren står med kikare och observerar vårt allra mest privata och intima familjeliv. Björn slår en som vanligt alldeles briljant backhandpassering. Vilket decennium är det och vem i fridens namn är jag? Hon som står och talar i telefon är hon min mamma? Jag är 17 år och har börjat bli psykiskt sjuk. En känsla av overklighet bara. Det går över. Allting ordnar sig per automatik bara man tänker positivt och optimistiskt. Pappa tog livet av sig för 6 år sedan. Sveriges underbara eufori av att vara helt normal och samhällsanpassad. Jag stänger av, förtränger och kapslar in. Det är min perfekta strategi. Till slut blir man ingen och ingenting men det är inte förrän om 4 år när psykosen bryter ut. Mamma står och skalar potatis och tycker att allting är alldeles perfekt. Själv har jag hoppat av gymnasiet och är en duktig hemmasittare. Jag skulle behöva samtal och kärlek men det är just det som jag inte får. Jag svälter och gränspsykosen blir allt värre. Men jag är ju van vid att verka övertygande hyfsat välmående. Det känns som att jag bor på hotell. Vem är människan i badrummet, är det verkligen min mamma? Jag lyssnar på
The Cure, Joy Division och Siouxsie and the Banshees. Hösten bäddar ned mig i en sarkofag av destruktivitet och meningslöshet.
Jag existerar inte riktigt längre. Min sjukt katastrofala familj som inte kommer på något sätt att nå in till mig. Det krävande livet och samhällsmaskineriet som bara måste fungera.
Det ordnar sig säkert med Johan, det är mycket sannolikt något pubertalt problem som går över så småningom. Det psykotiska sammanbrottet kommer i början av september 1986. Då upphör alla referensramar att gälla. Då är helvetet ett terroriserande faktum. Då är jag död. Då är alla ungdomar så jublande lyckliga på skolavslutningen. Vilken sprudlande glädje att vuxenlivet börjar nu. Själv så irrade jag omkring som en hårt ångestfylld zombie och försökte komma på ett sätt att bli räddad. En schizofren psykos är dock inte att leka med. Att vara 21 år gammal och ingen och inget och en omgivning som inte har den blekaste aning om vad den ska ta sig till. Ångest. En otrolig förvirring. Ett gränslöst inferno som det inte går att vakna upp ur. Sverige. Jag bor i Sverige och jag är superextremt sinnessjuk och det finns ingenting som jag kan göra för att bli frisk. Djävulens triumferande leende. Sonen i den förbannade familjen Hallgren mår så otroligt dåligt. Då är allt som planerat. Psykiatrin som diagnostiserar fel. Alltså ingen medicin. Mardrömmen som eskalerar. Omgivningen som varken förmår eller orkar.
Psykosen ska vara i ett år. En tid som känns som 10 år. Hur kan man bli så utslagen och sjuk? I förträngningssamhället kan vad som helst hända. 1973 var jag lycklig och lekte med kompisarna inne i Varbergaskogen. Vi satt på den stora stenen och kände oss som kungar och indianhövdingar. Livet var en rolig fest varje dag. Jag var så duktig i skolan och fröken Maud var snäll. Läsa Tintin, bygga lego och lyssna på ABBA. Allt var inte bra i familjen men jag var en glad och harmonisk pojke. Vistelsen på sommarkollo på västkusten var underbar och gemenskapen tillsammans med min bästa vän Per på deras lantställe vid sjön Hjälmaren. Men om 13 år så slår psykosen till hänsynslöst och utan barmhärtighet. Jesus Kristus förbarma Dig.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 45 gånger
Publicerad 2024-05-13 21:32



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP