en cancerblomma faller
skönt inuti konstverkets själ
ett jagat barn går i konstverkets korridorer
förvirrat, viljelöst
övergivet
man kan ser det i ödehuset
som ligger några mil utanför byn
där skyn är svart som bly, tung som intet
en man i vit kostym sitter i den malätna soffan
och dricker konjak
begrundar konstverkets 
plastiska hebefreni 
hon ser sorgen ut
utan några pupiller
eller någon glaskropp
jag vet inte mycket om henne
hon har svävat i ett annat dagsljus
som en impressionistisk målning av
vita blodkroppar
faller som snö
över Vyšehrad-kyrkogården
i Prag
jag som förstenad , som lera
med en dödstjärna i skallbenet
genomlyser ansiktet
till en nekrotisk slöja 
att bära över
de vita sanddynerna i Mui Ne
jag skrev en dikt
som vecklades ut
till en dimension av
underbar schizofreni
de gula, livlösa ljuset
som faller in i ödehuset
om natten
över målningen på väggen
jag sommar under
blodkropparnas stillhet 
faller som snö  genom
sovrummets vidöppna rymd
hennes imaginära ögon
är mer verkliga än
dödsstjärnans ljus
i ödehusets
ogenomträngliga dunkel