Fortsättning på del 1 (10).

Efter att ha ätit steken hos Nisse och hans hustru Vera i Blackeberg sitter vi, det vill säga jag, Nisse, Vera och Södertälje-Vera i vardagsrummet och talar om släkten. Eller snarare så talar Nisse, Vera och Vera, medan jag lyssnar.
Nisse och hans syster berättar om livet på Rågsundet, om hur mycket lek och glädje det var där, och att även Johan och Klara deltog i lekarna. Vera visar listan med brukare på ön, och Nisse talar om då han blev igenkänd som Vilhelm Moberg, och ombads att skriva autograf.
Till slut berättar de om far och hans unga familj i början på sextiotalet, när de var på väg att flytta till Stockholm. Om jag minns rätt hade far redan börjat köra de röda SS-bussarna i väntan på att finna en lägenhet. Kanske var det hos Nisse och Vera i Blackeberg han bodde medan han letade. De berättade att han var förväntansfull och glad.
Men plötsligt hände något som ledde till att flytten inte blev av. Lille Jan var fyra år då föräldrarna separerade, och jag har räknat ut att min syster Lena redan måste ha varit på väg, i magen på en annan kvinna. Var detta skälet till att familjen splittrades? En otrohetsaffär?
Sista gången familjen sågs ska lille Jan ha sprungit efter sin far och ropat:
- Pappa! Du får inte gå ifrån mig!
Om det stämmer haltar beskrivningen att mor och son "flydde" upp till Bergslagen, som min systers mor beskrev det. Men eftersom far var våldsam och hotfull mot Jannes mor, fattade hon kanske beslutet att ge sig av för gott.
Scenen med far och son är gripande. Men vem som lämnade vem kanske inte ens de inblandade själva kan reda ut. Familjen splittrades i alla fall, slutligen i tre, eftersom Janne lämnades hos sin mormor och morfar där han växte upp. Där ska han ha haft det bra. Hur moderns liv utvecklades vet jag inte, förutom att hon fick alkoholproblem. Såvitt jag vet återsågs aldrig mor och son.

När jag var omkring sju år kom min bror och hans flickvän och hälsade på oss. Han var då drygt tjugo år. Av någon anledning hemlighölls det för mig att det var min bror. Han och fästmön presenterades som "bekanta" till far. Om de två var med på det vet jag inte. Den för mig främmande unge mannens utseende glömde jag snart, men jag mindes presenten de hade med sig. Det var tre vaser i räfflat glas. Jag lämnade in dem till en secondhandbutik för bara några år sedan.
Mor berättade att far hemlighöll Janne för henne i början av deras förhållande. Lena kände hon däremot till och träffade ibland. När mor frågade honom varför han inte berättat om Janne svarade han:
- Jag trodde du skulle gå ifrån mig då.
En gång då vi var borta kom Janne förbi vårt hus och ringde på. När ingen öppnade gick han till grannarna och frågade efter oss. Han berättade att han var son till Bertil, min far. När vi kom hem kontaktade grannkvinnan min far och sa:
- Din son har varit här och frågat efter dig.
Då fick hon det bittra svaret:
- Jag har ingen son.

Det dröjde länge innan jag veta att jag har en halvbror. Det var dagen innan skolavslutningen på försommaren 1985, då jag skulle fylla tolv. Det var den hittills stökigaste kvällen i mitt liv. Konflikten mellan far och mor hade eskalerat, och far bröt ner mor med vrede och hårda ord under kvällen. Jag minns att han sa till henne att han skulle "dra över" kvinnorna i Norrland också. Jag anade vad det innebar, och ryste till. Far jobbade som resande försäljare vid denna tid, och träffade troligen en hel del kvinnor.
Mitt i deras infekterade bråk säger mor till mig:
- Nu ska du få höra något som din pappa inte har berättat.
Jag tror att min far säger något hotfullt:
- Tänk dig jävligt noga för.
- Du har en bror förstår du, fortsätter mor. Nu vet du det, för din pappa skulle aldrig ha berättat det för dig.
Min reaktion var lugn och neutral, vägande åt det positiva hållet. Som ensambarn längtade jag ibland efter ett syskon. Min halvsyster Lena fanns förstås, men hon var elva år äldre och hälsade bara på några gånger om året. När jag fick höra att brodern var femton år äldre blev jag besviken. Det var det enda negativa med beskedet. Att det inte var ett jämngammalt syskon.
Fars reaktionen blev en annan. När mor fällt bomben om brodern blev han ursinnig och trakasserade henne med fula ord hela kvällen. Mor gick omkring med en cigarett och grät. Askan hamnade överallt. Jag fick ingen kontakt med någon av föräldrarna.
Far sa att han hade tänkt berätta om Janne för mig vid ett särskilt tillfälle. Det är möjligt att det var så. Och det var väl ganska taktlöst av mor att berätta det som hon gjorde. Men kanske rann bägaren över hos henne också till slut, då hon dagligen förnedrades av far med hårda ord om hur värdelös hon var.
Det är i alla fall bra att känna till sina syskon. Det skiljer fyra år mellan min syster och bror. De kände inte till varandras utseende. Om de kände till varandras existens vet jag inte. Så sågs de i vimlet och tycke uppstod. Lena berättade att de senare genom samtal kom fram till att de var bror och syster. Mer behöver kanske inte sägas om den historien.

När jag var tjugofem och min bror fyrtio, träffades vi för första gången, om man bortser från dagen då han kom på besök som "bekant". Det var jag som tog kontakt. Vi sågs i mitt barndomshem där jag nu sitter och skriver dessa rader. Han kom med sin flickvän som senare blev hans fru, och hennes lilla dotter på omkring sju år. Vad vi pratade om minns jag inte. Det var mötet som var det viktiga. Att få se varann. Det var mor som bodde här i huset då. Hon och Janne pratade om ganska vardagliga saker, medan jag och flickvännen fördjupade oss kring relationer och psykologi.
Jannes vilja att få träffa sin far var stark, och under våren och sommaren 1999 försökte jag uppfylla hans önskan. Jag talade med far flera gånger, som envist motsatte sig ett möte med argumentet att han tvivlade på att Janne var hans son. Jag nämnde DNA-test som då var en ganska ny metod för att ta reda på släktskap. Ingenting bet.
Även Lena försökte tala med honom. Inte heller hon kom någon vart. Det blev jobbiga samtal med Janne där jag lindade in orden för att inte såra. Jag förklarade att far ännu inte var mogen för något möte.

Sommaren 2021 hörde Janne oväntat av sig till mig. Mer än tjugo år efter vårt möte i mitt barndomshem. Det gällde förstås far. Han undrade om han levde och var han i så fall bodde. Jag förklarade att jag inte haft någon kontakt med far på många år, men att jag trodde att han och frun bodde i Oxelösund. Jag berättade med några få ord att han varit våldsam i min barndom och slagit min mor.
- Jaså, han är sån, svarade Janne till synes oberörd.
Mer talade vi inte om det. Jag märkte att han inte var intresserad av att höra så mycket om far. Kanske var det för smärtsamt.
- Jag är en mycket enkel människa, sa han då jag berättade något om far. Jag vill bara veta hur han ser ut. Jag har inte ens något kort på honom.
Då påminde jag honom om när han besökte oss när jag var liten. Det mindes han inte. Modern visste han ingenting om mer än att hon nyss dött. Hur gammal hon var kände han inte till. Lite märkligt kan tyckas, att han inte försökt kontakta sin mor under alla år. I Sverige med den offentlighetsprincip som råder, är det enkelt att söka rätt på människor.
Medan mitt trauma är det våld och den förnedring far utsatte min mor för, verkar min brors vara tomhet och en känsla av identitetsförlust.
Jag antydde något om fotografier. Att jag har många bilder på far, och att han kunde få se dem. Jag tror inte att han svarade något. Han ville nog se sin far i verkligheten först. Jag föreslog honom att höra efter med Lena, som har god kontakt med far. Hon måste veta var han bor.
Efter en tid hördes vi av. Han hade fått tag på far och haft ett samtal per telefon. Det visade sig att far och hans fru lämnat Oxelösund och flyttat söderut till en villa på landsbygden. Jag förstod av Jannes redogörelse att far hållit låda om allt möjligt. Det var nog inte mycket Janne fick sagt. Men han verkade ändå nöjd med samtalet.
Något tal om träff blev det förstås inte. Det styrde nog far skickligt bort ifrån, ifall Janne antydde något i den vägen. Livet var bra på landet berättade far. Det enda tråkiga var att frun hade tjocktarmscancer.

Jag söker far på nätet och noterar att han är nybliven änkling. Cancern tog frun till slut. Janne är skild sedan en tid, och hans mor är död. Kan faderns och sonens ensamhet underlätta ett möte? Ett möte som kanske fyller en bit av ett plågsamt tomrum hos min bror, och kanske även hos far, fast han inte begriper det själv. Det är grymt att inte låta sonen få träffa honom. Ge honom en glimt av ett faderskap som aldrig blev av.

Fortsättning följer.