tystnaden över folkhemmets järngravar
faller ned i tegelgruset
gröper ur jordhålorna
där inavelsbarnen stirrar ut
ur de nedlagda fabrikernas hålögda fönster
minut för minut sten för sten
river man murarna
och ur asfalten spricker det upp
rovfåglar över motorvägarna
cementruinernas vaksamma drömmare
glider ned i det röda jazzsommardiset
ruvar fram varje fiber
ur gryningens brustna ackord
feberångorna lösgör sig
ur solens stålsken
skingras i de döda maskinernas
ekande valv