Kommer ihåg när allting var nytt. När allting vissnat aldrig hade dött. När allting bara fanns och det som var uppåt var ditåt precis som allting neråt, precis, det var ditåt. Det som inte hade hänt hade man en bild av att skulle hända. Sen. Någon gång. Eller om aldrig, så spelade det ingen roll. Det var innan det som aldrig kommer hända inte hade hänt, vilket var ett betydligt mer intressant perspektiv. När regnet inte var semestern som försvann, utan dagar som man var inomhus. När tiden var irrelevant. Så är det inte längre.

Vi funderade på att åka till Ryssland. Vi åkte till Danmark. Jag såg dig lida för min skull. Du led för vår skull. Såklart. Jag körde bilen mil på mil nonstop. Jag körde dit och jag körde hemåt Du sa det kändes svart när tunga höstskyarna la sig över oss. Jag sa det kändes svart när livet la döden på, utan att möta döden. Det som aldrig fötts kan inte dö. Det vore onaturligt.

Vi skakade händerna och sa hej vi vill ha allting och ni sa, hej, vi kan ge er allting. Och jag sa, det kan de inte. Och du sa det kanske de kan. Och jag sa att statistiken talar ditt språk och du sa att drömmarna pratar sitt och du sa varför inte vi två. Jag frågade varför vi två. Och vi bråkade.