... inom mig
när jag såg dig
tror jag mig veta var ...

- Men hur?
- Hur kan du vara kvar?

Det fanns ingen
som helst tvekan
om att det var du ...

... Samma blonda hår
Jackan densamma du hade igår
Och så förstås dina favoritskor ...

Så många år
Så mycket sorg
Så många ännu oläkta
men halvhjärtat begravda sår ...

... Och alla dessa tårar
kompromissande vintrar
och kompenserande vårar ...

Känner ...
Ja, vad fan känner jag just nu?
Tittar efter dig genom en tår
och minns dig när jag ser dig
där du nu på din väg
bort ifrån mig går ...

Minns ...
... alldeles för mycket
av alla osagda, tänkta
och uppskjutna ord
jag önskade jag sagt till dig
då, där och då innan det hände
Allt det där som slutade med
dig i min famn
och att du tröstande såg in i mina ögon
och mötte min förtvivlade tårfyllda blick
alldeles innan och fram intill dess
att du drog ditt sista andetag och dog ...

Tänker inte helt stillsamt
inom mig på varför ....
Varför jag nu
inte redan börjat springa
för att hinna ikapp dig ...

- Om det verkligen är du?

Men det vet jag ju ...

... att det inte kan vara ...

Om du kommit tillbaka igen
skulle du ju knappast ha
låtit mig leva alla dessa år
i okunskap om 
att jag utan grund
dig sörjt och låtit
sorgen tillfoga mig alla dessa sår ...

Du stannar till och vänder dig om 
precis när jag tänker ropa ditt namn ...

- Det gör så förbannat ont
i hela min kropp och själ
även om jag egentligen 
redan från början visste så väl ...

... när jag ser din blick
och inser att du är väldigt lik
den jag trodde att du var ...

Men du är inte hon
Ty hur skulle du kunnat så ha varit?
Hon finns ju inte kvar 
och skillnaden 
är avgrundsdjup
när jag så här även på avstånd
kan se och känna din själ ...

Känner tårarna sakta rinna
ner för min kind
Tårar vilka ej med lätthet
torkar av en försommarmild vind ...

Vänder och går med trötta steg
åt motsatt håll
Känner mig sliten, rätt liten inom mig
och tänker ...

- Hur länge ska jag behöva härbärgera
all denna sorg, saknad och smärta
som jag känner inom mig
och som ständigt väcks till liv igen
när jag möter någon 
eller något
som ens påminner om dig ...?

Men sorg kanske är någonting
som gör att vi växer som människor
när vi överlever och går vidare
i våra liv ...

Tror dock att vi växer 
för att vi ska kunna härbärgera
sorgen inom oss
för att vi ska kunna gå vidare 
utan att behöva släppa taget
om den som vi förlorat ...

Stundom kommer jag på mig själv
med att fundera över ...

- Hur många sorger 
förmår vi att härbärgera inom oss
och ändå orka gå vidare i våra liv
intill dess allt är över? ...

Men kanske är det så
att livet skänker oss 
den kraft och förmåga 
att överleva, fortsätta älska
och förälska oss 
som vi för att kunna fortsätta leva
ett meningsfullt liv behöver ...