Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Modus Vivendi. Del 19


Jag lever ett stilla liv nu för tiden.

Inga galenskaper som förr i tiden och i min ungdom.

Jag påminner om någon jag kände för länge sedan.
Jag påminner om mig själv fast som en äldre version.

Som en äldre herrelös och rastlös hund.
Utan koppel.

Knappt några vänner kvar.
Antingen har dom tröttnat på mig
eller så har jag sanerat bort dom.
Barnen är väl egentligen dom enda som står ut med mig.

Känner mig som en Ove ibland.

Är inne i en Peter Lemarc period just nu,
har liksom återupptäckt honom.
Jesus vad han kunde skriva om kärlek och längtan.
Romantik och vardag sammanflätat i texterna.
Vissa texter gör nästan ont i hjärtat.

Och varför lyssnar jag på sådant som väcker min längtan,
jag som inte har tid att vänta.

I bästa fall har jag 8-10 semestrar kvar,
och vill det sig illa knappt det.
Men jag har förlikat mig med detta,
någon form av lugn har infunnit sig med åldern.
Döden har jag ändå alltid tänkt mycket på.
Skrämmer mig mindre nu än när jag var ung.

Och ålder gör sig komiskt påmind när jag får erbjudanden om seniorrabatt.

Och jag nämner i princip aldrig mitt arbete i mitt skrivande.
Min andra stora dimension där jag bergfast står i även rytande vind
efter ett långt liv av lärdom.
Jag har fått jobberbjudanden med löner som häpnar,
men en hög lön kan aldrig betala för harmoni och balans i livet.
Om min gode chef vill ha mig misstänker att detta blir min sista arbetsplats.
Varför byta bort den bästa arbetsplats jag har haft?
Som i så många andra fall i livet så kan man inte köpa frihet för pengar.

Och vi dom förtappade som skriver bygger med våra ord upp torn till sanningarna,
även dom obehagliga sanningarna.

Och ibland blir sanningarna så obehagliga så att man
vill hoppa från tornet.

Vi skriver maniskt emedan andras ryggrader brister.
Brister ljudligt med ett snäpp när livslögnerna
kommer ut som troll i solen.
När dom kliver utanför den inramade delen av sanningen.

Givetvis har jag också livslögner.
Även om jag förövrigt berättar mycket om mitt liv.
Men jag finner klokast i att ta med mig livslögnerna i graven,
det är ingen som kommer att ha nytta av dem ändå.
Dom är bara obehagliga och oanvändbara.
Dom är bara parasiter som äter på självkänslan
när dom gör sig påminda.

Det lilla övergivna barnet bor alltid inom mig,
men jag har lärt mig att tygla hans barnhemstårar.

Mina barn och mitt barnbarn behöver inte torka några barnhemstårar.
När jag fick mitt första barn, när han låg i min famn,
sade jag inom mig att nu är det tid för krig, att ge allt!
Jag bestämde mig för att gå igenom betongväggar
för att dom inte skulle få uppleva det jag hade upplevt.
Och än idag har ingen lyckats att vrida svärdet ut näven på mig.

Och mirakel har varit på tapeten det sista.
Påven skärpte nyligen kraven för mirakel,
alltså gudomliga handlingar.
Bra jobbat Påven!
För det har ju hänt att det slinker igenom halvtaskiga mirakel ibland.
För att godkännas måste dom nu vara rejäla, fullständiga och äkta
uttalar Påven.

Så Nigeriabrev faller tydligen inte under kategorin mirakel längre.

Så nu skall jag lyssna till In Flames och måla på en tavla jag har påbörjat,
och hoppas på att den blir mirakulöst bra!







Prosa av Tommy Vähä-Rainio VIP
Läst 23 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2024-06-01 11:24



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Tommy Vähä-Rainio
Tommy Vähä-Rainio VIP