I flera veckor hade Allan Frostgren suttit gömd inne i sin arbetsverkstad, hans verkstad var ett underland som bestod av modern teknik, med AI-assistenter och robotar som sorterade hans verktyg och smarta AI-displays som vägledde hans uppfinningsrika process. I flera veckor hade Allan jobbat på sin allra senaste uppfinning och idag var den äntligen klar. Allan ställde sig upp och för att beundra sitt mästerverk, enligt han själv så var den flygande fåtöljen den bästa uppfinningen som han någonsin hade byggt under hela sitt liv. Med hjälp av sin uppfinning skulle han lätt kunna ta sig från olika platser utan att behöva gå eller springa, Allan led av allvarlig multipel skleros vilket gjorde att han hade väldigt svårt att gå.
“Den är verkligen en vacker syn att beskåda”, sa Allan lyckligt samtidigt som han beundrade sin flygande manick. “Jag tror att jag ska ta en liten flygtur bara för att se om maskinen funkar som den ska”.
Allan hasade sig fram till den flygande fåtöljen och satte sig i den, han tryckte på en grön knapp och vips började den flygande maskinen att lyfta från golvet. Den gav ifrån ifrån sig en massa roliga puttrande ljud samtidigt som den lyfte från marken, den flygande manicken lät ungefär som en ångmaskin som höll på att explodera eller som ett gammaldags lokomotiv som körde ute på järnvägarna. Allan navigerade sin flygande fåtölj genom den livliga staden, ha flög förbi mellan autonoma bilar och leveransdrönare som slingrade sig förbi de höga skyskraporna täckta av vertikala trädgårdar. han höll på att krocka med ett par flygande bilar men hans maskin lyckades navigera förbi dom innan kraschen inträffade, Allan som var en mycket klyftig man hade byggt maskinen så att den automatisk skulle navigera förbi alla typer av hinder. Allan tog en kort flygtur över skogen bara för att fördriva tiden, oftast gillade Allan inte att fördriva tiden men nu när han hade en flygande stol som gjorde att han kunde sväva genom himlen som en majestätisk örn ville han se mycket av sin stad som möjligt innan han slutligen flyger iväg till stadsparken. Många nyfikna ögon stirrade upp mot himlen när Allan slutligen gick ner för landning, dom flesta nyfikna ögonen var barnögon. Ett par barn som höll på att hoppa hopprep slutade genast med att hoppa hopprep när dom fick syn på Allans flygande fåtölj. De sprang fram till honom och ställde sig i en ring runt omkring honom.
“Wooow, vilken cool flygande fåtölj!", utbrast en brunhårig pojke samtidigt som hans haka höll på att lossna från ansiktet av förundran.
“Har du byggt den där flygande fåtöljen alldeles själv?” sa en liten flicka med två långa flätor.
Allan nickade stolt med huvudet.
“Det stämmer, jag har byggt den helt själv”, svarade Allan glatt. “Den här flygande manicken har jag byggt som ett hjälpmedel åt mig själv, du förstår, jag har väldigt svårt att hålla balansen när jag går".
“Så du har byggt den där häftiga maskinen alldeles själv?!”, utbrast den brunhåriga pojken som fortfarande var helt förbryllad över hur häftiga den flygande fåtöljen såg ut att vara.
“Det stämmer min unge man”, svarade Allan stolt.
“Ooooooooh!” utbrast pojken av positiv häpnad.
“Snälla herrn, kan jag få flyga i din flygande fåtölj?! Snälla, snälla, snälla!” bad den lilla flickan.
“Jag vill också flyga!”, utbrast pojken.
“Jag frågade honom först, vänta på din tur!”, protesterade flickan.
“Jag bryr mig inte!” protesterade pojken. “Flytta på dig, jag vill flyga först!”
“Nej, jag vill flyga först! Flytta på dig din tönt!” skrek flickan och knuffade pojken åt sidan.
“Nej, jag vill flyga först!”, svarade pojken och knuffade till flickan så att hon trillade till marken.
Allan var rädd för att pojken och flickan skulle börja slåss med varandra så han kom på en smart idé.
“Ungar, ungar, ungar, lugna ner er! Min flygande fåtölj är stor nog för båda två. Ni kan få flyga samtidigt om ni vill”, sa Allan med en lugnande röst.
Pojken och flickan slutade genast att bråka med varandra, istället sprang dom fram till den flygande fåtöljen och satte sig i den. Flickan skulle precis klicka på startknappen när Allan hejdade henne.
“Sakta i backarna lilla vän, först måste du och pojken som sitter bredvid dig sätta på er varsitt säkerhetsbälte. Du vill väl inte trilla av fåtöljen och bli platt som en pannkaka?"
Både flickan och pojken skakade på huvudet och satte på sig varsitt säkerhetsbälte. Pojken och flickans mamma blev lite orolig eftersom att hon inte var säker på om den flygande maskinen skulle gå sönder mitt uppe i himlen men Allan lugnade henne och sa att han hade byggt den så att den skulle vara omöjlig för den att gå sönder.
“När dina ungar kommer ner till marken igen så kan du också få provflyga min flygande fåtölj om du vill”, sa Allan och log vänligt mot barnens mamma. Barnens mamma kände sig genast lite lugnare, hon kände sig också glad över att hon skulle få provflyga maskinen. Pojken, vars ögon glittrade av spänning, kunde inte tro sina ögon. Han kände sig som en astronaut som lyfte från jorden, redo att utforska yttre rymden. Vinden smekte hans ansikte medan han flög tyst genom luften, det enda ljudet som pojken kunde höra var den svaga surret från fåtöljens motorer. Flickan, vars blonda flätor fladdrade i vinden, fylldes av en känsla av frihet hon aldrig upplevt förut. Hon och pojken flög över skogen, de gröna granarna sträckte sig under dem som en mjuk matta. Flickan kunde se rådjur springa bland träden, hon kunde se vackra svanar sväva i luften och hon kunde se glittrande sjöar som gnistrade i solljuset. När pojken och flickan slutligen kom ner till marken igen så var dom så glada och mållösa att dom knappt kunde tala om för deras mamma hur det kändes att flyga som fågel. Barnens mamma fick också provflyga den flygande fåtöljen och hon tyckte till och med att det var roligare att flyga än vad hennes barn tyckte att det hade varit. Fler och fler barn och vuxna flockades som kycklingar runt omkring Allan, alla ville provflyga Allans flygande fåtölj, några ville till och med köpa den av Allan för väldigt dyra pengar. Allan lät alla stadsparken provflyga hans maskin men han lät däremot inte någon köpa den av honom eftersom att han sa att det var hans uppfinning och att han hade patent på den. Sedan den dagen jobbade inte längre Allan Frostgren bara som uppfinnare, nu jobbade han även som programledare för ett alldeles eget barnprogram som sändes tidigt på lördagsmorgonen. Han lärde barnen som tittade på tv hur man byggde sina egna uppfinningar, som AI-chatbots och hur man byggde robotar som kunde hjälpa än med jobbiga hemmasysslor som att städa sitt rum och sortera böckerna i bokhyllan. Allan Frostgrens barnprogram blev uppskattat av både stora och små barn och det tog inte lång tid innan Allan räknades som stadens bästa barnunderhållare. än idag flyger Allan omkring i sin flygande fåtölj och än idag byggare han makalösa uppfinningar som han tjänar väldigt mycket pengar på. Men han vägrar fortfarande att sälja sin flygande fåtölj, för hans flygande fåtölj betyder mer för honom än någonting annat på hela jorden. Hans flygande fåtölj är hans stolthet och hans allra, allra bästa uppfinning som han någonsin har byggt under hela sitt liv som uppfinnare.