Cikadornas mörker.
Ingen längre ser.
Vart tog månen vägen.
Glittrande vinodling längs stig av kalla snäckor.
Någonstans förblindad av närhet.
Den passion som viskar bland tysta vitsippor.
Tröstar mig med strändernas hortensia.
När allt är spegelblankt.
När sommarens syrener tappat sin lyster.
Även smekningarna ebbar ut.
Som om längtan inte vore nog.
Ännu flanerar regnets dofter.
Kanske minns jag hur leende skuggor faktiskt ser ut.
Men innan dess.
Jag somnar.
I din famn.
Där vildrosornas kronblad byggt sitt bo.
Inga tårar.
Bara lycka.
Jag välkomnar drömmarna.
Och ingenting.
Kommer någonsin.
Bli som nu.
Igen.