Han har kommit för att anmäla sig själv
som försvunnen person.
Myndigheterna
ger honom blanketterna.
Han vet hur de har väntat
med frisörernas lärda tålamod
på tomgång i sina små salonger.
Stroppar med sina rakhyvlar.
Ligister som vanställer folks hår.
Men nu när dessa utrymmen om hans liv
tomt stirrar upp på honom
och väntar på att fyllas i,
vet inte hur han ska börja.
Rädd att han inte ens kan svara
på hans beskrivning av sig själv.
Han ber om en spegel.
De lugnar honom med
att han inte kan vara någon annanstans
utan bara vara var han än befinner sig
från ögonblick till ögonblick,
som för tillfället är här.
Och han kanske vill tro på dem.
Men i spegeln ser han vad som saknas.
Det är han själv
som han dock vagt ser växa fram där.
Sakta, dovt och dunkelt, som från mörkret
av ett glest möblerat rum utan ljus.
Bara i mörkret är han sig själv.
En som inte får någon post
och är bara känd för hyresvärdinnan
för att hålla sig för sig själv.
Och för vilken det kommer att dröja år
innan han kan lita på ljuset
i denna alienerade förklädnad.