En del frågar mig utan ord
En del frågar mig men med andra ord;
varför jag ser så ledsen ut

Eller undrar varför mina händer darrar
Eller varför jag pratar så mycket
även om jag inte gör det

Är de kanske egentligen obekväma med
vad jag säger eller vad jag har att säga,
eller ännu värre, obekväma med mig som person

Jag frågar mig själv numera varför jag ofta skiter i allt
Eller lever livet, om ni så vill
Varför jag mår så dåligt av strama tyglar och regler bortom sans och förnuft.

Jag tror jag har ett av svaren
Eller har nyckeln till mitt hjärta
Att jag förlorat för mycket
Men även vunnit en massa

Jag borde skämmas, jag som nu har det så bra,
ändå låter sorgen regera

Sanningen är den, att jag kan inte dölja den...sorgen
Den har slagit rot i mig på gott och på ont.

Den sorg jag har i kroppen låter mig skita i allt som jag anser som är oväsentligt.

Problemet är att allt för många inte verkar se det jag ser
Men till de säger jag; livet är kort. Borde inte frihet vara bättre än tvång?