Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

jag satt vid sjön med fötterna i vattnet

 

 

 

jag satt vid sjön med fötterna i vattnet, det var en måndag eller en fredag, jag kommer inte ihåg mycket annat än solens optiska glädje, det var en alldeles särskild optik utan begränsningar, jag tänkte på organiska processer nedsänkta i formaldehyd på ett hotell i Nevada, ett naket ansikte som ligger alldeles orörligt utan plastiska förebråelser och tittar stumt ut mot natten, allt detta på sitt eget särskilda sätt, det såg mycket vackert ut, nästan så att jag kände att jag ville ta av mig kläderna, formaldehyden är ett rum, en annan sal än vad jag är van vid, barnen springer genom ett rum av formaldehyd, man kan knappt känna på deras likgiltighet, de väntar sig nog inte så mycket trots allt, jag funderade på om jag skulle lägga min prostata i ett kar med formaldehyd, jag tror att det skulle vara bra för den, E och jag satt i den vita trädgården och pratade om formaldehyd, hon var oftast naken när hon pratade om det, vi visste inte vad vi skulle göra, vi tog in allt i den mörka ladan bakom gården, man hade inte sett några nattskärror i området på många år, grisfötternas politiska nischer kunde sänkas ner i formaldehyden utan att man behövde vara orolig för slutresultatet, grisfötterna var nästan omärkbart glansiga i sina processer, E satt i ladan på kvällarna och målade stilleben av grisfötterna, det var egentligen kronologins vatten som avbildades på den vita kanvasen , grisfötter är ju bara ett annat ord för tid, när E målade så tänkte jag på annat, jag stod vid ett fönster som vette ut mot en parkeringsplats av okänt material, det stora bilarna var orörliga och elastiska,  framtidens barn kommer att leka i underbara landskap av okända material, jag saknar nog framtiden, E har lagt sig för att sova en stund, vi har pratat om duvorna på torget i gamla stan, jag ska ta på mig ett par svarta gummihandskar och fånga några duvor sen, jag brukar lägga dem i en rymlig sopsäck för att få plats, det finns så många duvor på torget så här års, sedan brukar jag låta dem ligga i sopsäcken tills de tystnar, det hela blir lite vackrare på det sättet, , jag kan arbeta i många timmar i en oöverskådlig process av metafysiska väggar, duvornas oerhörda kemi ger mig gåshud, jag skriver sönderfallande sonetter om duvorna, deras stilla pose, deras orörliga dynamik och förvildade flykt är vederkvickande, jag strävar oftast efter en stram och perfekt meter när jag skriver sonetter om duvorna i sopsäcken, den bundna versen är som injektioner, en närmast metafysisk obscenitet av tomhet som faller sönder till likgiltighet och symfonisk övertygelse, som att skulptera megalomani direkt av lera utan några restriktioner, vi har många megalomana skulpturer i lägenheten, de behagar oss om kvällarna när regnet faller, de har nog en rytmisk samansättning av doktriner utan innehåll, duvorna som ligger i sopsäcken har börjat närma sig perfektion, jag tror att ett barn skulle kunna skriva dikter om duvorna nu, jag ser ofta ett barn som sitter instängt i rummet med sopsäcken bredvid sig vid bordet, det skriver många dikter om duvorna i deras orörliga dynamiska pose, ja något måste det ju göra för att förströ sig om kvällarna, en vacker dag kommer det också att skriva sonetter med perfekt meter om duvorna i sopsäcken, denna värld är oerhört eggande och vacker,

 

 

  




Prosa av Androiden VIP
Läst 37 gånger
Publicerad 2024-06-07 11:42



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP