under dagen regnade de från och till
vi fiskade och åt goda mackor
med rödbetssallad och köttbullar
det var en engelskspråkig man vid kajen
han och hans fru hade ställt sin husbil där
min brorsa pratade med honom
och berättade om vilka fiskar
som kommer in naturligt när graderna ökar






.
.
.


.

.


Det var inte molnen som tecknade honom, inte dimman som dolde hans form. Han fanns, alltid tillsammans med sig själv, och det var tillräckligt.

Lax rosa.

Han steg ur ungdomens rök in i den folkmassa som ville arbeta men inte kunde. Han kunde, men inte som krävdes. Vården svek, socialen tvingade honom in i svåra förhållanden, men där fann han de andra. Några dog. De var morse bråkiga, ärliga, men de stod inte ut.

Telefonen vibrerade utan ljud. Han svarade inte. Sedan var det för sent.

Man bekände sin ankomst och betalade med sin del av livet. Det fanns inga andra alternativ.

Men när han lämnade allt bakom sig blev det stilla. Kroppen var frisk, huden lyste. De var där, men andra nära var frånvarande. Han hade försökt ta plats, men det lilla han kunde blev något annat i det som läkte honom.

Lycka var en spänd muskel, men mellan dagarnas sprickor sipprade alltid en grå skugga. Natten högg djupare, tankarna fastnade.

Men trots allt fanns ljuset där. Mellan skuggorna, mellan de sista viskningarna, flammade något som inte slocknade.