Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Till Eva Josephson & Turkopeden


Vardag i Sammelsurien, 038 ("There's a crack in everything")


Inhämtad tjugo minuter tidigt
från Gröna Väntrummet
på Bagaregatans vårdcentral
till husläkaren Stina,
som handledde en turkisk ortoped,
som efter förstudier i svenska i Turkiet
och tre närvaromånader i landet
talade en fullt begriplig, stapplande svenska,
lät jag dem förstå att mitt ortopedbehov
- skadad vänsterhand efter en skidmalör
ute på Gunnarsdjupträsket i Norrbotten
tre månader tidigare -
inte längre förelåg,
men att mitt triggerfinger på samma hand
behövde en kortisoninjektion,
och att jag just hade debuterat någon slags
urinvägsbesvär

Fingret injicerades

Medan Stina planerade provtagningsbeställningar
slog jag mig i slang med Turkopeden
om 1200-talspoeten Jalal al-din Rumi
och hans sarkofag i Konya, Turkiet
och den sentida sångerskan Selda,
medan han visade mig dansande dervisher
i sin smarttelefon

Stina tittade upp från sin dator
och såg ömt på de två männens
animerade undersökningsrumsorerande

Som avslutning fick Turkopeden föreläsa
på fullt begriplig nysvenska
om triggerfingrar
och tillgängliga kirurgiska metoder,
i det fall problemet skulle återkomma alltför tätt

När jag var klar och lämnade rummet,
stannade Stina och Turkopeden kvar
för genomgång och eftersnack,
och kanske lite personorientering,
medan jag skickades vidare till laboratoriet
för invägning, längdmätning, blod- och urinprov,
och lämnade strax upprymd hälsofaciliteten
efter det oväntade Turkopeddervishmötet,
med urineringsformulär att fylla i hemma,
och en behållare att fylla med morgonurin,
och med Stinas besked
att hon skulle ringa kommande onsdag
med provsvar, ringande i öronen
(prostatacancer, prostatit, urinvägsinfektion...)
och bilderna av Turkopedens dansande dervisher
virvlande i huvudet

Ute vid gatan lösgjorde jag stadsbruksgubbcykeln
ur stället
och begav mig de fyra kilometrarna hemåt,
genom staden, upp genom skogsområdet Hållet
och ner på andra sidan i de gamla stadsytterområdena
Oppeby och Harg,
men nästan hemma
fick jag lust på vaniljglass,
och vände tvärt på cykelbanan,
eftersom jag just passerat ICA Knuten,
- och la handen på vänsterfickan,
som var TOM och PLATT!!
Ingen plånbok!!!

Känslan var obegriplig,
situationen utan någon som helst rim & reson;
det var som trolldom

Jag undersökte kläderna; de tajta,
stramande svarta jeansen
jag köpt i Boden,
(Jag minns fortfarande det skickliga
och förekommande butiksbiträdet)
som inte medgav några lösningar
eller förklaringar;
inte tillät några hemliga gömslen
för min tjocka NORTH FACE-pluska,
lysande gul,
med alla nycklar,
med VISA-kort och körkort
- och tankarna tog fart som hundratals höstkajor
som alla samtidigt lyfter från sovträdet
utanför polisstationen på Folkungavägen,
precis utanför mitt gamla tjänsterum
på andra våningen,
och skränande vimlar omkring

Jag gick tomögt minutiöst igenom cykeln,
som bara uppvisade sin tomma ram
och oskyldigt utsträckta pakethållare,
hjulen kurande som tvenne cirkelbevis
på tillvarons obegriplighet

Jag kände mig andlös och uteliggarfähig;
allt fast, självklart och naturligt svunnet
med den klargula rymlingen;
känslomässigt berövad mig själv

Panikslagen – med vacklande idéer
om vad jag måste göra;
besöka Kungshems kontor
medan det fortfarande var öppet;
spärra kort osv -
styrde jag, bedövad och trafikfarlig,
tillbaka in mot staden, den rutt jag kommit,
rätt igenom rödljusen vid brandstationen,
tills jag, tillbaka inne i stadskärnan,
i min kokande hjärna
inte kunde dra mig till minnes
vilka gator jag cyklat

På väg ner mot vårdcentralen
kände jag plötslig igen Turkopeden
som kom släntrande gatan upp
efter sin arbetsdag

Jag slängde till honom några brustna,
förtvivlade ord – de första jag yttrat
sedan upptäckten av försvinnandets fasa:

” Jag har tappat plånboken!”

i det fåfänga hoppet att han skulle veta något

Han svajade till på trottoaren, bytte riktning,
ropade efter mig:

”Vad synd! Vad synd!”

Jag lämpade av cykeln vid cykelstället
vid vårdcentralen,
och undersökte marken däromkring,
eftersom jag ju låst upp hojen där,
och alltså haft plånboken med mig dit,
åtminstone

TOMT

Aldrig har jag förstått innebörden av det ordet
så skrällande kosmiskt ödsligt:

TOMT!

Studsade uppför den branta trappan,
in i receptionen

Två kvinnor bakom glaset,
min brutna röst :

”jag har tappat min...”

OCH DÄR LÅG DEN, innanför glaset,
så gul, så älsklig, som en bortsprungen hund
som längtar till Husse,
och bara så där, som en vardagsgest,
utan åthävor, utan känsan av att ha dragit någon
ur vansinnets käftar,
räckte en av damerna mig plånboken,
med allt innehåll intakt,
med orden:

”Jag försökte ringa dig...”

- men jag hade inte telefonen med mig...

och jag sjönk ihop som en ballong
som släpper ut luft

”Vem lämnade in den?”

”Vet inte, en patient”

Efter den våldsamma glädjechocken
upp genom alla chakran,
som fullt ut uppvägde
den nyliga nedstigningen i Underjorden
och försatte mig i en slags eleverad,
viktlöst shamanistiskt ekvilibristisk svävning,
cyklade jag åter iväg från vårdcentralen,
hjulen minst en halvmeter över asfalten
över Kungsgatan, uppför Bagaregatebacken,
med känslan av att vara Peter Pan,
saligt flygkunnig och bekymmersfri

- då mitt namn strålade emot mig ur ingenstans,
klingande ljudligt som klangen i Nicolaikyrkans
bronsklockor,
smekande ljuvt som sommarljuset ur barndomens blåklockor

Där stod en levande varelse med sommarklänningen
vindlade om kroppen i vindarnas lek,
uppenbarligen stigen ur mitt rämnade dags dato,
som sprungen ur himmelsklyftan
mellan förlorat och funnet,
ur mitt rubbade jämviktsläge
som öppnat syner in i verkligheten som sådan
utan allt skygge, point blank;
ja, som i Leonard Cohens ord i Anthem:

”There is a crack in everything,
that's how the light gets in”

Som en fjäril ur den grå rappningen
på en gammal byggnad
lösgjorde hon sig ur den anonyma fasaden,
härligt briserande i min komfortzon,
dansande i synfältet
som en glaskroppsavlossning;
ett glatt budskap från Kuan Yin
mellan här och nu;
ett lättande på förlåten;
ett flackande ögonblicks tillåtelse
att se syner
vanligtvis förbehållna de utvalda,
mot en fond av förgängelse;
ett källsprång ur klippan;
ur tidens tysta rörelse i det dödliga

Hon heter Eva, och hon berättade
att hon och hennes dotter just talat om mig
i min egenskap som tidigare (1971 – 1980)
boende på Lilla Strömgatan 3,
och som möjlig bildresurs
till en utställning som Eva arrangerar för kommunen
på stadsbiblioteket i närtid

Hon var uppenbart tagen av att så snart
efter samtalet med dottern se mig komma cyklande
uppför gatan

Vi har aldrig tidigare talat med varandra,
men efter en dag eller så
kunde jag minnas henne från förr,
hennes vackra anlete inget man glömmer
så lätt

Hon var intill förvirring ivrig att förklara
den bakgrund som lett till hennes källsprångslika steg
ur ur anonymitet och passage,
in i vår rivstartade bekantskap,
medan jag fortfarande leviterade
ur det shamanistiska språng jag just gjort

Det gnistrade och sprakade om oss båda,
och omgivningen hade inte mycket att säga till om
just då

Hon antecknade min mejladress på sitt EU-valskuvert,
för fortsatta kontakter om Strömgatebilder,
och vi skildes
medan jag ropade över gatan,
över bilar som passerade,
att detta var ett utslag av synkronicitet,
och att hon borde kolla upp vad C. G. Jung sagt
om dylikt

Hemma i Harg satte jag genast igång
att leta fram Strömgatebilder från 1970-talet,
och efter krångel med WeTransfer,
som krävde nytt WT-konto med nytt lösen,
fick jag iväg ett antal bilder,
varav ett antagligen blir utställningsaffisch,
medan ett par av de andra förmodligen hamnar
i utställningskatalogen

Så, från den obegripliga förlusten av plånboken
(egentligen min lägenhet, identitet och pengar;
jag förstår fortfarande inte hur den gick till)
till en förutskickad kommunal konstutställningsaffisch
på stadsbiblioteket,
på c.a en dramatisk timme,
hemmahörande i femte juni 2024!

Och utan min NORTH FACE-malör
ingen Strömgateaffisch;
ingen magisk fjäril ur rappningen i Bagargatebacken;
inget sprakande och gnistrande;
inga av mina åldrigat analoga infall
från Lilla Strömgatan 3:s 1970-tal på tal!

Men just under ytan fungerar ju livet så;
som omärkliga rörelser under vardagens skinn




Fri vers (Fri form) av Ingvar Loco Nordin VIP
Läst 26 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2024-06-08 15:01



Bookmark and Share


    Peter Utbult VIP
Du skriver som en underbar explosion.
2024-06-08
  > Nästa text
< Föregående

Ingvar Loco Nordin
Ingvar Loco Nordin VIP