10 grader i juni och vi har gjort något stort idag. Ett år har gått sedan separationen och jag mår bättre än på väldigt länge. Känslan eller ska vi säga illusionen om att vara fri har infunnit sig hos mig.
Att dejta är en i och för sig, en jävla historia, men det blir sällan tråkigt, bara lite hopplöst och ofta med en rätt bitter eftersmak. Jag började aldrig med Pokemon Go, men att samla på likes och aldrig skriva eller att skriva men ångra mig direkt efter, fick bli min lilla förströelse. Har alltid hatat Pikachu.
2024 har annars varit ett märkligt år än så länge. Pendlingen mellan hopplöshetens tyngd, populismens dödsrace mot apokalypsen men att få se vänligheten spira i en främlings ögon kan göra vem som helst yr.
Jag har alltid dragits mot kontraster: gott och ont, skönt och fult, oskyldigt och skyldigt, oskuldsfullt och perverst. Det finns något skrämmande, något oemotståndligt i att aldrig veta.
Läste idag om att de hittade 5:2 killen död på en strand. Ett bekant ansikte men inte så mycket mer. Varje dag så brinner det barn. Idag behövde jag ta på mig min fleecetröja innan promenaden till gymmet. Fan att det ska vara så kallt i juni, 10 grader i juni, ett jävla påhitt.