En solig dag satt jag i en orkester ute på den där
stora gräsplätten kallad Gärdet. Det finns även en
hållplats i tunnelbanan som heter just Gärdet.
Bara att den kallas för station

i det sammanhanget. I alla fall så hade jag en roll
att spela där. Jag låtsades att jag kunde spela trumpet,
eller horn som det även kallades ibland. Jag brukade
inte spela för 'allmän samling'

eller ens tapto. Som jag hört talas om saken, bör det
höras vida kring och jag blåser som sagt inte i mitt
instrument. Jag byter bara ställning då och då med
fingrarna, för att de inte skall

som stelna till. Litet motion skadar inte, i alla fall
har jag med mimikens hjälp kunnat få en och annan
att tro att jag är där för att utöva yrket musiker.
Jag putar med kinderna,

låter dem återta en viss slät yta samt blir ibland röd
som en tomat i synen. Gestikulerar med hela kroppen
som vore det ansträngande att spela apa. Som jag är
en smula bekant med

'gossarna från kungsan', vi är med i samma grupp ibland
när det kommer till att en smula 'apa sig'. I alla fall den
här sommardagen, det blåste en lätt bris samt var bara
omkring en tjugo grader plus

en dag i juni. Bäst som vi satt där och såg ut ungefär
som en riktig orkester, kom det fram en 'killegubbe',
du vet en sådan där 'gamle gosse' mellan tjugo och 34.
Som fortfarande ser sig själv

som 'ung', bara inte för ung och inte heller behöver
fråga om vägen till helvetet. Mannen som vi kan kalla
för Klas gick fram till gossen med taktpinnen, Göran
alltså. De började tala en smula

med varandra. Klas blev litet som upprörd på slutet av
samtalet och hördes ha någon gång besökt Ryavallen.
Kanske bara rent mentalt då, men hörde till den som
ropande sorten i alla fall.

Klas
- Du!
Göran
- Mmhm.
Klas
- Du kan ta paus nu. Jag kan...
Göran
- ...säkert ha något på hjärtat. Vad är det? En skjorta?
Klas
- ...ta över din roll som dirigent.
Göran
- Va menaru me re?
Klas
- Jag tycker att du är en miserabel dirigent.
Göran
- De sägeru?
Klas
- Ja, alltså, de spelar ju inte samma stycke som du verkar dirigera.
Göran
- De spelar 'GångarJockes Brudmarsch'.
Klas
- Har aldrig hört talas om. Och var är i så fall dragspelet?
Göran
- Draaaagspeeeleet? Säger Göran låter som efter fyra starkbärs på Blå lyktan i Armbåga.
Klas
- Ja, i en olåt från Dalarna...
Göran
- ...den är no int frå D alarna...
Klas
- I alla fall, vad dirigerar du?
Göran
- En egen variant av Inlandia.
Klas
- Finlandia, menar du kanske?
Göran
- Nä, de e int Sibelius. (Här med spår av finsk brytning)
Klas
- Jag är en erkänd dirigent.
Göran
- Ja e en upphöjd oerhörd direktör.
Klas
- Vad får du betalt för att stå här och låtsas dirigera en orkester?
Göran
- Betalt? (Här på Värmländskt brottmål)
Klas
- Du står väl inte här för nöjes skull?
Göran
- Gör jag inte, du skulle bara veta.
Klas
- Och musikerna i orkestern, vad får de?
Göran
- Muuusiiikeeernaaa, iii ooorkeeesteeern? (Låter här som noll koll)
Klas
- De spelar väl inte gratis?
Göran
- Gör de inte?
Klas
- Jag skulle göra som juristerna, ta betalt för hela...
Göran
- ...nu är ju du inte jurist, utan dirigent.
Klas
- ...kalaset.
Göran
- De här e inge jäla kalaas.


(Här ringer mobilen.
Jag måste nog ta det där superviktiga
samtalet om just ingenting särskilt).

(Om bilden.
Som inte har mycket med texten att göra
som nog syns, att där på bilden är det
ju fortfarande vintertid, int juni precis)