Känslorna
Allting som jag vill kunna förklara
Historierna som du kanske inte kan förstå
pga allt det sjuka och bisarra

Tänker att det nog finns en koncist sak
att berätta
En mening eller en kort historia
men varje ord känns som en färskvara
Varje sekund behöver en bokstav
som snabbt behöver ersättas med en annan
Det går för snabbt
Jag måste hinna förklara
Det måste bli rätt
annars känns det som att jag är i fara
För jag är fullt medveten om att varje ord snabbt kan
och kommer
feltolkas
Situationen låter sjuk om jag inte adderar
detta
och det där
Plus det också
och juste
det…
Skynda på nu hjärnan
Om kontexten inte kommer fram
har varje ord jag hittills sagt
förvandlats till energi som inte kan uppfattats
Hur mycket jag än pratar tycks ljuden nedtystas
Allvaret verkar omöjlig för andra att syna
Hemligheter jag lyckats dölja så bra att de tycks omöjliga för andra att tyda
Djävulen på axeln viskar att jag kanske lika bra kan fortsätta smyga

Så skevt
Så diffat jämfört med den dialog av ord som i huvudet mitt är så självklara
Som inte går att tolka fel eller medvetet feltolka
Som i en äkta rättstat vore oförstördbara
Men nej
ju fler ord jag måste lägga till
hur jag än vrider och vänder på dem
Hur jag än uttalar ord i ett desperat försök att lägga klart hela pusslet
låter det mer och mer som rent jävla dravvel
Eller ursäkta mig
som äkta pundarbabbel
För de man pratar med är inte tillräckligt erfarna
Att vänta in
lyssna
relatera
Såklart…
Hur skall man kunna förstå
något
hittills ogenomförbart?
Trots utbildning
böcker
och allt som gjort de anställningsbara
blir mötet mellan dem och mig ett tomrum
där mina ord blir till luft samma sekund jag öppnar munnen
Svårt att ha förståelse för saker man ej befarat
Det är bara så det verkar vara
Många har gener som ej är lika sårbara
Dagar kanske lite mer förutsägbara
Någon ställer en fråga och det verkar så enkelt att svara
Väsen så stabila att man kan tro de är oförstörbara

Vi andra
Vi har en drift att utforska det outforskade
Från den allra mörkaste vrå till glimtar
av ett paradis inte så långt härifrån
Att närma sig ljuset kommer dock med ett villkor
BOM
Plötsligt faller ridån som ofta är svår att förutspå
Vi blev vuxna allt för tidigt
Med ett stort kroppsligt tomrum
som i varje rörelse konstigt nog
känns alldeles för tung
28 bast men känner mig motsatsen till ung
Klart de som på redan nedtrampade stigar går
sällan hamnar i mörka villospår
Många vandrar lätt med en färdiga karta
En del tror att vi är lata
omedvetna om att vi trampar ny mark
ser andra perspektiv
Hittar nya vägar
blir mer och mer streetsmarta

Detta är ord som bara kan förstås av min lilla skara
Eller nej
faktiskt en skara så otroligt stor men tragikomiskt nog så svår att varken nå eller höra
Vi finns trots allt överallt
Inte bara i beroendeenheten
Vi är din vän
din lärare
din mormor som under hela sitt liv
höll skammen förtegen
Vi är femtonåringen som för alla verkar oskyldig
baserat på den unga åldern och blygheten
Vi är chefen som ständigt öppnar de olagliga inrikesbreven
för att återigen få känna ro och bibehålla klarheten
Vi finns överallt men ingenstans
Vi är de man pratar om och inte till
Vi är de man vill hålla på distans

Så blir det när man inte alltid är den där läsbara
lösbara
Sägs att jag aldrig var den kontrollerbara
Trots att det enda jag någonsin velat är
att lösa upp nävarna mina så knutna
Som krampaktigt håller tag om det luftslott
som är substanserna
Intalar mig själv att de kanske är svaret
Koordinaterna till det sinnesro jag ständigt söker
Vad är kontroll om inte detta?

När orden kommer sådär omedelbara
Som under vissa stunder i vardagen
då jag pratar eller skriver med de
som samma resa som mig behövt befara
Funderar inte särskilt mycket
på orden jag vill säga
Ibland blir det ett helt stycke
Någon gång bara ett ord
fast i flera mess efter varandra
Ingen av oss varken kan
eller vill
den andra klandra
En del lyckas hitta stigarna tillslut
lossat upp de inneboende knutarna
Börjat leva vidare utan destruktiva substitut
Fingrar som släpper taget
Ett krig som äntligen är slut
Livslust som inte förvarnar
Glädje som smyger sig fram och klarnar
Ni är våra röster
Hoppet för oss vars liv när som helst kan gå sönder

Vi som aldrig blivit förstådda
Kanske fick vi mer styrka
men blev också så mycket mer sårbara
Som tidigare nämnt och som åter är värt att nämna
kan jag inte tillräckligt många gånger säga
hur ironiskt det är
att de som behöver förstå mina ord som mest
Som behöver lova att aldrig någonsin lämna
kanske kommer sträcka ut en hand
men som kommer stjälpa istället för att hjälpa
Anledningen är det jag precis ovan berättat
Det svårtydbara
Det komplexa men ändå det mest självklara
En dag hoppas jag att ni vill förstå
Det är upp till dig
Eller vill du bara korrekturläsa?