Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Först kommer historien som odelad. Sedan kommer den verserade versionen och när den är det, kommer den att verka vara som ett slags universum i sig, oändlig't alltså. Texten är som så ofta, spontanskriven, tanklöst nog.


Då jag vaknade låg jag på...






...en slags flotte, bara inte med vatten under mig. Det var en ställning av något slag, mest påminde det mig om en sådan där påstådd indianbegravning. Bara att ingen satt fyr på något som befann sig under mig. Jag rörde lätt på armar och ben, men de var inte stort mer än just rörliga. Jag låg där bunden och såg på träd vilka omgav mig. Jag såg inga berg då jag vred huvudet åt vänster och höger. Emedan det inte gick att lyfta huvudet, kunde jag inte se vad som fanns framför eller bakom mig. Men närmaste träd jag kunde se, befann sig kanske en åtta meter eller så på min högra sida. Jag befann mig i en skog eller kanske skogsglänta och jag hade inga synliga människor omkring mig. Det hördes bara vanliga ljud från skog, men inga rörelser som kunde få mig att tro att någon människa rörde sig på marken under mig. Det kändes inga andra dofter än som brukar kunna kännas i en skog och det var inte helt obekvämt att ligga där. Jag var klädd i mina vanliga kläder och fötterna var täckta av min stövlar av bearbetat läder. Jag låg inte rakt emot stockarna, utan det var någon sorts filt jag var lagd mot och under huvudet räckte den. Men precis bredvid armarna, vilka var lagda intill kroppen, kunde jag se smala stockar av trä. Händernas lovar hade breda läderband och kring dessa breda band löpte ett annat långt band av läder, över kroppen och till min andra hand. Jag antog därför att benen var bundna med ett spänt band av läder, ty jag kunde knappt och jämt röra dem. Kring pannan hade jag ett band av läder, som möjliggjorde vridning åt vardera sidan, men höll huvudet på plats mot underlaget, som en slags huva. Så brett var det. Som tur var behövde jag inte glasögon att se med och jag hade inga på min näsa heller. Det jag såg mest av då jag låg och bara fanns där, var den ljusblå himlen och några moln som sakta drog förbi. Jag kunde inte se solen men det var en ganska behaglig temperatur. Som om det var en dag i början på juni månad. En svag bris kom då och då att svalka mitt ansikte som inte hade någon stekande sol brännande över sig. Om det var före eller efter tolvslaget om dagen kunde jag inte heller avgöra. Jag försökte se mig om åt sidorna för att kunna avgöra i vilka väderstreck jag befann mig. Men fick ingen sådan där naturlig ledning av hur trädens grenar växte. Det var som om jag drömde, så verklig var upplevelsen. Jag har väldigt tydliga och detaljerade drömmar, ofta om att jag befinner mig totalt ensam eller som i en buss, med vanliga människor omkring mig. Men brisen kom mig att tro att det nog inte var en dröm trots allt. Hur jag kommit dit där jag befann mig visste jag inte. Det slog mig att jag inte var varken hungrig eller törstig. Det var som om jag hade ätit för bara någon timme sedan, så otörstig var jag och kände heller inget sug efter något att äta. För att pröva min röst försökte jag komma på någonting att sjunga. Men det var precis som om jag tappat minnet och försökte mig på att bara säga några ord. Det jag hörde då jag talade var ord jag inte kände igen. Jag talade med en för mig själv främmande stämma, på ett språk jag inte förstod. Jag fick för mig att jag blivit galen och gått över gränsen till att ens förstå mig själv. Jag kom på mig själv med att tänka på mitt eget språk, men så fort jag försökte säga något så lät det som ett främmande språk. Jag försökte höra om det kunde vara ett latinskt språk, men jag kunde inte avgöra vad det kunde tillhöra för språkgrupp. Det var helt enkelt melodilös rotvälska.

Del 2.

Jag måste ha slumrat och då jag vaknade igen låg jag på en slags flotte av smala stockar. Då jag slog upp ögonen såg de rakt upp på en blå himmel, när några moln inte fanns i sikte. Solen skulle ha kunnat bränna mitt ansikte om det varit bart, vilket det inte var. Någon sorts tyg täckte det och ögonen såg ut genom detta tyg, genom två tunna springor. Jag vred huvudet först åt höger och sedan åt vänster. Jag såg vatten på båda sidor. Men underlaget, som verkade vara någon sorts flotte, låg inte dikt mot vattnet, utan det var någon meter upp eller två. Det gick inte att avgöra, men jag verkade ligga på däcket till någon sorts båt, kanske en pråm av något slag. Jag kunde vrida huvudet bara i sidled och kände att armar och ben var fasthållna av något och inte gick att röra stort mycket. Jag tyckte jag hörde något, som ett svagt buller av någon sorts motor. Jag trodde ju att jag befann mig ombord på ett flytetyg. En sorts båt som var utan såväl någon synlig mast eller segel. Om där fanns någon överbyggnad, som en styrhytt eller så, borde den kunna vara belägen bakom mig, omöjlig för mig att se. Båten låg stilla och det gjorde även vattnet. Där jag befann mig verkade det vara total stiltje. Inte minsta krusning på vattnet, ingen blåst eller bris, men inte heller någon direkt brännande hetta. Ingenting hade jag att som gå efter, för att avgöra om jag befann mig på ett hav eller en sjö lika stor som ett hav. Inga andra ljud hördes än det svaga ljudet av vad som måste ha varit en motor. Jag provade att sjunga men inget ljud kom över mina läppar, inga ord och inte ens ett hummande eller viskande. Jag provade att vissla. Inte ett ljud hördes där i luften. Vad kunde ha hänt med mig egentligen?

Del 3.

Då jag åter slog upp ögonen, hade jag vaknat mitt i en dröm. Jag sökte mig till fönsterväggen för att försöka avgöra om det var natt eller dag och vad klockan i så fall kunde vara. Men trots att fönstret alltid brukade befinna sig där. Fönstret fanns bara inte och tänkte då att jag vaknat i gästrummet hemma hos en vän eller hos mor och far. Men inte heller rakt fram eller ens på andra sidan jag vände mig åt, fanns en fönstervägg. Var kom då ljuset ifrån? Jag såg uppåt och möttes av en blå himmel. Jag hade sovit i ett rum där det inte fanns något tak! Jag kände på mig att jag stirrade som chockat vid tanken och insikten. Men så studerade jag det närmare. Det var inget taklöst rum, utan det bestod av en sorts välvd kupol, kanske av glas eller plast. Det som täckte i taket vilade på en tunn list, vilket löpte runt vägg och som befann sig högt däruppe, säkert en tre eller fyra meter ungefär från där jag låg och så uppåt. Sikten var en just blå himmel och jag vände och vred mig för att kunna överblicka rummet. Jag låg på grå madrass, mestadels överdraget med vitt lakan och kroppen befann sig vara insnärjt i en blommönstrat lakan av något tunt material. Mellan de många blommorna var lakanet vitt. Väggarna i rummet var vita och rummet kunde väl vara ungefär fyrkantigt, kanske en tio kvadrat eller så. Det fanns ingen synlig öppning i någondera vägg och ljuset kom som sagt uppifrån, vilket fick själva rummet att bli ljust som på dagen. Där jag låg tänkte jag att det kunde vara efter frukost redan och kanske dags för ett mål mat. Men jag kände egendomligt nog ingen hunger eller plötslig längtan efter mat och dryck. Som jag inte heller kände mig sömnig tog jag mig för att avlägsna mig från det lakan jag fann mig insnärjd i och lade märke till att hur jag än sökte separera mig själv från detta lakan, verkade det inte ha någon skönjbar kant och hur stort som helst. Jag bara trasslade mig in i det, ju mer jag sökte komma ur detsamma. Det var som om det ville hålla kvar mig likt en öm moder söker hålla kvar ett barn som söker slingra sig bort.

Del 4

Jag slog upp ögonen och fann mig sittandes i kupén till ett framsusande tåg. Det var en fin räcka av sjöar, ängar och skog. Några väger eller människor kunde jag inte se till. Jag satte mig tillrätta och upptäckte på det lilla uppfällda bordet en tidskrift med främmande bokstäver och ord. Det var ord i olikfärgade bokstäver och bredvid tidskriften stod det en flaska i någon glänsande metall. Korken var så hårt åtdragen att när jag sökte öppna den, mötte segt motstånd. Jag gav upp efter ett tag och lyfte den så i min hand. Det skvalpande ljudet från den lockade mig att med mera kraft och tålamod söka rå på korken. Så gav den med sig och med en suck avlägsnade jag locket och satte flaskan i en sådan lutning att i min kupade hand skulle kunna se vad innehållet bestod av. Vatten eller någon alkoholbemängd dryck. Då jag lutade den sakta för att bara hälla ut litet av vätskan, kom där ingen vätska alls .Förvåning spred sig säkert i mitt ansikte, ty jag hade ju hört ljudet av vätska då jag lyft flaskan. Men jag lutade den litet mera och till slut vände jag den upp och ned. Den släppte inte ifrån sig en enda droppe, hur jag än försökte. Sedan vände jag den rätt igen, satte på korken ordentligt och skakade den litet. Då hörde jag ljudet igen. Som om den innehållit vätska. Häpen ville jag ha mig själv till att fundera. Och funderade gjorde jag. Kanske hade den dubbla bottnar, som ett sådant där skämtglas i plast som fanns att köpa i en butik för skämtartiklar. Sejdeln hade i det fallet dubbla sidor och mellan dessa sidor syntes det en vätska som påminde om något ljust öl. Det gick att luta glaset, men det gick inte att hälla ut vätskan. Samtidigt gick det förstås att begagna som ett vanligt dricksglas, om ägaren ville ha det så. Effekten blev den att det verkade som om den vilken drack, hade hallucinationer. Dels rörde sig vätskan mellan väggarna, dels rörde sig vätskan som fanns i glaset, när handen lät glaset föras till munnen. Jag hade sett ett sådant glas för många år sedan nu. Det verkade som om den som gjort flaskan haft samma idé. Tåget jag satt i verkade bara fara fram och stannade inte vid någon station. Det lät som ett riktigt tåg där kupén var i en av de vagnar som var till för passagerare. Det kom heller ingen konduktör som ville se någon biljett. Jag tyckte sätet var skönt och utsikten var som sagt fin. Ändå fick jag efter en stund för mig att jag sett den där sjön förut, sedan följde en äng jag sett förut och så såg skogen ut, ja den såg helt enkelt ut som en skog. Jag började räkna. Sjö, äng, skog, sjö, äng, skog, sjö, äng, skog... det verkade litet för uträknat. Satt jag verkligen i en riktig kupé i en riktigt vagn i ett riktigt tåg, eller var det en illusion? Jag reste mig sakta för att inte ramla omkull när hjulen mötte skenskarv och fick rummet att hoppa eller guppa. När jag satte ned fötterna på golvet kom det att liksom bölja och gunga, som om det inte var ett menat att fungera som just ett golv förväntas vara.

Del 5.

Försöken att vakna verkade meningslösa, det syntes inget ljus då jag försökte kisa med ögonen. Jag har gått och lagt mig i min vanliga säng. Sedan hade någonting hänt. Frågan var bara vad. Var det mitt i natten och strömavbrott? Jag satte mig upp i sängen, trevade efter den ena lilla ficklampan. Där mötte handen inget nattygsbord. Där fanns ingenting hur handen än trevade sig omkring. Jag satte mig upp, svängde benen över sängkanten och kände golvet under mina bara fötter. Jag kände hur en känsla av trygghet kom över mig. Trevade mig fram till där dörren brukade vara. Där var ingen dörr. Jag måste ha lämnat den öppen när gått för att nå badrummet. Becksvart, inget ljus någonstans, var kunde ficklampan tagit vägen. För säkerhets skulle brukar jag ha minst en i varje rum, i fall det blir strömavbrott. Nu hade det blivit ett. Det var mörkt som i en stängd garderob. Jag hade befunnit mig i en del mörka utrymmet under mitt liv. I och utan 'fritt val'. Ibland under barndomen är en liten mörk plats det straff som utmäts. Utan att veta om det gått fem minuter eller fem timmar. Barn under fem år är som hundar, de har sällan någon uppfattning om tid. Men ett strömavbrott varar tills någon hittat felet och får lampor att lysa igen, om de lämnats att lysa. Först ville jag hitta en ficklampa. När jag inte kunde finna en, ville jag hitta min hall och därifrån treva fram till badrummet. Jag vet, det var inte logiskt. Det var bara som en sorts instinkt. Ifall jag skulle börja känna mig nödig, nödvändig. Men det händerna fann var varken dörrar eller väggar. Det var värre än att vara blind. Det var som om omvärlden slutat finnas. Upphört att vara där. Hur underligt det än kan verka så brukar ju en bostad inte uppträda som om jag var utomhus. Det finns få väggar på nära håll om världen är en stor parkeringsplats utan bilar. Asfalt överallt och inget ljus alls. Det enda verkliga just då, var golvet, känslan av ett golv mot bara fötter. Efter att ha trevat mig omkring och händerna bara mötte tomma luften, blev jag rädd, på det där smygande sättet. Känslorna kom på mig litet efter hand, som att befinna sig i lustiga huset, som inte är så värst lustigt om man är ett barn som inte hunnit bli tonåring ens. Där är det ibland ljust i vissa rum och när det blir skumt, då kommer snart spöktunneln. Det är inte ens en vagn på ett spår, det är bara krokig tunnel som är utan ljus och av någon anledning målad svart.

Del 6.

Då jag vaknade var det ganska så sent den morgonen och jag blev väckt av familjen. Jag fyllde år och far bar på några paket. Mor bar en kopp te och mina fyra syskon sjöng och tjoade, sedan öppnade jag paketen och där vara mest böcker, kläder och några leksaker. De stormade mig, kramades och bar sedan in mig i köket där vi åt frukost och de sjöng igen för mig. Sedan hurrade de och bara troppade av till sitt efter den långa och utdragna frukosten. Jag fyllde år och var sju år idag, det var jag minsann inte igår. Ja, sedan fick jag bada och ta på mig andra kläder och så ut i trädgården och se på när de andra pysslade. Jag var yngst i barnaskaran och jag gjorde inte mycket, för det var min dag. Sedan var det mat mitt på dagen, mera knas och sång, du vet ja må du leva och sånt. Sedan var det tårta och glass med grädde o jordgubbar, blåbär o hallon. Så det var nog en galen dag. Mest ledigt från skola och jobb o sånt. Sedan gick åren och så en morgon vaknade jag av att jag kunde flyga och var osårbar, osynlig och hade ändå känslan av att vara ett barn. Men jag flög och var osynlig och osynlig bara några dagar, det var som en sådan där sju-dagars-förkylning och en dag när jag försökte flyga, så blev jag inte osynlig heller och jag var bara en helt vanlig människa, med ibland dåligt eller i alla fall kort minne för saker och ting. Som jag längtat ibland efter att bli stor och vuxen. Ibland har jag längtat tillbaka till att vara sju år och att inte ha varit det dagen innan. Livet kändes inte som ett enda stort äventyr. Men det är det förstås. Jag visste aldrig då vad som skulle hända sedan och det vet jag nog inte nu heller. Men i morgon är en ny dag i alla fall. Om den alls kommer förstås, istället för kriget eller en meteorit eller en sådan där annans slags katastrof.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 26 gånger
Publicerad 2024-06-14 03:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP