Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Först kommer historien som odelad. Sedan kommer den verserade versionen och när den är det, kommer den att verka vara som ett slags universum i sig, oändlig't alltså. Texten är som så ofta, spontanskriven, tanklöst nog.


Då jag vaknade låg jag på... (B - verserad text)






...en slags flotte, bara inte med vatten under mig.
Det var en ställning av något slag, mest påminde
det mig om en sådan där påstådd indianbegravning.
Bara att ingen satt fyr

på något som befann sig under mig. Jag rörde lätt
på armar och ben, men de var inte stort mer än just
rörliga. Jag låg där bunden och såg på träd vilka
omgav mig.

Jag såg inga berg då jag vred huvudet åt vänster och
höger. Emedan det inte gick att lyfta huvudet, kunde
jag inte se vad som fanns framför eller bakom mig.
Men närmaste träd

jag kunde se, befann sig kanske en åtta meter eller så
på min högra sida. Jag befann mig i en skog eller kanske
skogsglänta och jag hade inga synliga människor omkring
mig. Det hördes bara

vanliga ljud från skog, men inga rörelser som kunde få
mig att tro att någon människa rörde sig på marken
under mig. Det kändes inga andra dofter än som brukar
kunna kännas i en skog

och det var inte helt obekvämt att ligga där. Jag var klädd
i mina vanliga kläder och fötterna var täckta av min stövlar
av bearbetat läder. Jag låg inte rakt emot stockarna, utan
det var någon sorts filt

jag var lagd mot och under huvudet räckte den. Men precis
bredvid armarna, vilka var lagda intill kroppen, kunde jag
se smala stockar av trä. Händernas lovar hade breda läder-
band och kring dessa

breda band löpte ett annat långt band av läder, över kroppen
och till min andra hand. Jag antog därför att benen var där
bundna med ett spänt band av läder, ty jag kunde knappt
och jämt röra dem.

Kring pannan hade jag ett band av läder, som möjliggjorde
vridning åt vardera sidan, men höll huvudet på plats mot
underlaget, som en slags huva. Så brett var det. Som tur
var behövde jag inte

glasögon att se med och jag hade inga på min näsa heller.
Det jag såg mest av då jag låg och bara fanns där, var den
ljusblå himlen och några moln som sakta drog förbi.
Jag kunde inte se solen

men det var en ganska behaglig temperatur. Som om det
var en dag i början på juni månad. En svag bris kom då
och då att svalka mitt ansikte som inte hade någon stekande
sol brännande över sig.

Om det var före eller efter tolvslaget om dagen kunde jag
inte heller avgöra. Jag försökte se mig om åt sidorna för
att kunna avgöra i vilka väderstreck jag befann mig.
Men fick ingen sådan där

naturlig ledning av hur trädens grenar växte. Det var som
om jag drömde, så verklig var upplevelsen. Jag har väldigt
tydliga och detaljerade drömmar, ofta om att jag befinner
mig totalt ensam eller som

i en buss, med just som vanliga människor omkring mig.
Men brisen kom mig att tro att det nog inte var en dröm
trots allt. Hur jag kommit dit där jag befann mig visste jag
inte. Det slog mig att jag inte

var varken hungrig eller törstig. Det var som om jag hade
ätit för bara någon timme sedan, så otörstig var jag och
kände heller inget sug efter något att äta. För att pröva
min röst försökte jag komma på

någonting att sjunga. Men det var precis som om jag tappat
minnet och försökte mig på att bara säga några ord. Det jag
hörde då jag talade var ord jag inte kände igen. Jag talade
med en för mig själv främmande

stämma, på ett språk jag inte förstod. Jag fick för mig att jag
blivit galen och gått över gränsen till att ens förstå mig själv.
Jag kom på mig själv med att tänka på mitt eget språk, men
så fort jag försökte säga något

så lät det som ett främmande språk. Jag försökte höra om det
kunde vara ett latinskt språk, men jag kunde inte avgöra vad
det kunde tillhöra för språkgrupp. Det var helt enkelt melodilös
rotvälska.

Del 2.

Jag måste ha slumrat och då jag vaknade igen låg jag på en
slags flotte av smala stockar. Då jag slog upp ögonen såg de
rakt upp på en blå himmel, när några moln inte fanns i sikte.
Solen skulle ha kunnat bränna

mitt ansikte om det varit bart, vilket det inte var. Någon sorts
tyg täckte det och ögonen såg ut genom detta tyg, genom två
tunna springor. Jag vred huvudet först åt höger och sedan åt
vänster. Jag såg vatten på båda sidor.

Men underlaget, som verkade vara någon sorts flotte, låg inte
dikt mot vattnet, utan det var någon meter upp eller nog två.
Det gick inte att avgöra, men jag verkade ligga på däcket till
någon sorts båt, kanske en pråm

av något slag. Jag kunde vrida huvudet bara i sidled och kände
att armar och ben var fasthållna av något och inte gick att röra
stort mycket. Jag tyckte jag hörde något, som ett svagt buller
av någon sorts motor.

Jag trodde ju att jag befann mig ombord på ett flytetyg. En sorts
båt som var utan såväl någon synlig mast eller segel. Om där
fanns någon överbyggnad, som en styrhytt eller så, borde den
kunna vara belägen bakom mig,

omöjlig för mig att se. Båten låg stilla och det gjorde även vattnet.
Där jag befann mig verkade det vara total stiltje. Inte den minsta
krusning på vattnet, ingen blåst eller bris, men inte heller någon
direkt brännande hetta.

Ingenting hade jag att som gå efter, för att avgöra om jag befann
mig på ett hav eller en sjö lika stor som ett hav. Inga andra ljud
hördes än det svaga ljudet av vad som måste ha varit en motor.
Jag provade att sjunga men inget

ljud kom över mina läppar, inga ord och inte ens ett hummande
eller viskande. Jag provade att vissla. Inte ett ljud hördes där i
luften. Det var så tyst att du kunde ha hört en knapp nål falla.
Vad kunde ha hänt med mig egentligen?

Del 3.

Då jag åter slog upp ögonen, hade jag vaknat mitt i en dröm.
Jag sökte mig till fönsterväggen för att försöka avgöra om det
var natt eller som dag och vad klockan i så fall kunde vara.
Men trots att fönstret alltid brukade

befinna sig där. Fönstret fanns bara inte och tänkte då att jag
vaknat i gästrummet hemma hos en vän eller hos mor och far.
Men inte heller rakt fram eller ens på andra sidan jag vände
mig åt, fanns en fönstervägg.

Var kom då ljuset ifrån? Jag såg uppåt och möttes av en blå
himmel. Jag hade sovit i ett rum där det inte fanns något tak!
Jag kände på mig att jag stirrade som chockat vid tanken och
insikten. Men så studerade jag

det närmare. Det var inget taklöst rum, utan det bestod av en
sorts välvd kupol, kanske av glas eller plast. Det som täckte i
taket vilade på en tunn list, vilket löpte runt väggen och som
befann sig högt däruppe, säkert en tre

eller fyra meter ungefär från där jag låg och så uppåt. Sikten
var en just blå himmel och jag vände och vred mig för att där
kunna överblicka rummet. Jag låg på grå madrass, mestadels
överdraget med vitt lakan och

kroppen befann sig vara insnärjt i en blommönstrat lakan av
något tunt material. Mellan de många blommorna var lakanet
vitt. Väggarna i rummet var vita och rummet kunde väl vara
ungefär fyrkantigt, kanske en tio

kvadrat eller så. Det fanns ingen synlig öppning i någondera
vägg och ljuset kom som sagt uppifrån, vilket fick som själva
rummet att bli ljust som på dagen. Där jag låg tänkte jag att
det kunde vara efter frukost redan

och kanske dags för ett mål mat. Men jag kände egendomligt
nog ingen hunger eller plötslig längtan efter mat och dryck.
Som jag inte heller kände mig sömnig tog jag mig för att av-
lägsna mig från det lakan

jag fann mig insnärjd i och lade märke till att hur jag än sökte
separera mig själv från detta lakan, verkade det inte ha någon
skönjbar kant och hur stort som helst. Jag bara trasslade mig
in i det, ju mer jag sökte komma

ur detsamma. Det var som om det ville hålla kvar mig likt en
öm moder söker hålla kvar ett barn som söker slingra sig bort.
Du kan kanske själv föreställa dig, tänka dig in i själva verket
bara du försöker dig på den saken.

Del 4

Jag slog upp ögonen och fann mig sittandes i kupén till ett
framsusande tåg. Det var en fin räcka av sjöar, ängar och
skog. Några väger eller människor kunde jag inte se till.
Jag satte mig tillrätta och upptäckte

på det lilla uppfällda bordet en tidskrift med främmande
bokstäver och ord. Det var ord i olikfärgade bokstäver och
bredvid tidskriften stod det en flaska i någon glänsande
metall. Korken var så hårt åtdragen

att när jag sökte öppna den, mötte segt motstånd. Jag gav
upp efter ett tag och lyfte den så i min hand. Det skvalpande
ljudet från den lockade mig att med mera kraft och tålamod
söka rå på korken. Så gav den med sig

och med en suck avlägsnade jag locket och satte flaskan i en
sådan lutning att i min kupade hand skulle kunna se vad inne-
hållet bestod av. Vatten eller någon alkoholbemängd dryck.
Då jag lutade den sakta för att

bara hälla ut litet av vätskan, kom där ingen vätska alls.
Förvåning spred sig säkert i mitt ansikte, ty jag hade ju
hört ljudet av vätska då jag lyft flaskan. Men jag lutade
den litet mera och till slut vände

jag den upp och ned. Den släppte inte ifrån sig en enda
droppe, hur jag än försökte. Sedan vände jag den rätt igen,
satte på korken ordentligt och skakade den litet. Då hörde
jag ljudet igen. Som om den

innehållit vätska. Häpen ville jag ha mig själv till att fundera.
Och funderade gjorde jag. Kanske hade den dubbla bottnar,
som ett sådant där skämtglas i plast som fanns att köpa i en
butik för skämtartiklar.

Sejdeln hade i det fallet dubbla sidor och mellan dessa sidor
syntes det en vätska som påminde om något ljust öl. Det gick
att luta glaset, men det gick inte att hälla ut vätskan. Samtidigt
gick det förstås att begagna

som ett vanligt dricksglas, om ägaren ville ha det så. Effekten
blev den att det verkade som om den vilken drack, hade där
hallucinationer. Dels rörde sig ju vätskan mellan väggarna,
dels rörde sig vätskan som fanns

i glaset, när handen lät glaset föras till munnen. Jag hade sett
ett sådant glas för många år sedan nu. Det verkade som om
den som gjort flaskan haft samma idé. Tåget jag satt i verkade
bara fara fram och stannade inte

vid någon station. Det lät som ett riktigt tåg där kupén var i en
av de vagnar som var till för passagerare. Det kom heller ingen
konduktör som ville se någon biljett. Jag tyckte sätet var skönt
och utsikten var som sagt fin.

Ändå fick jag efter en stund för mig att jag sett den där sjön förut,
sedan följde en äng jag sett förut och så såg skogen ut, ja den såg
helt enkelt ut som en skog. Jag började räkna. Sjö, äng, skog, sjö,
äng, skog, sjö, äng, skog...

det verkade litet för uträknat. Satt jag verkligen i en riktig kupé
i en riktigt vagn i ett riktigt tåg, eller var det en illusion? Jag reste
mig sakta för att inte ramla omkull när hjulen mötte skenskarv
och fick rummet att hoppa

eller guppa. När jag satte ned fötterna på golvet kom det att där
liksom bölja och gunga, som om det inte var ett menat att fungera
som just ett golv förväntas vara. Ett 'vanligt' golv kan vara av plast
kork eller som riktigt virke.

Del 5.

Försöken att vakna verkade meningslösa, det syntes inget ljus då
jag försökte kisa med ögonen. Jag har gått och lagt mig i min vanliga
säng. Sedan hade någonting hänt. Frågan var bara vad. Var det mitt
i natten och strömavbrott?

Jag satte mig upp i sängen, trevade efter den ena lilla ficklampan.
Där mötte handen inget nattygsbord. Där fanns ingenting hur då
handen än trevade sig omkring. Jag satte mig upp, svängde benen
över sängkanten och kände golvet

under mina bara fötter. Jag kände hur en känsla av trygghet kom
över mig. Trevade mig fram till där dörren brukade vara. Där var
ingen dörr. Jag måste ha lämnat den öppen när gått för att nå bad-
rummet. Becksvart, inget ljus någonstans,

var kunde ficklampan tagit vägen. För säkerhets skulle brukar jag
ha minst en i varje rum, i fall det blir strömavbrott. Nu hade det
blivit ett. Det var mörkt som i en stängd garderob. Jag hade ju som
befunnit mig i en del mörka utrymmet

under mitt liv. I och utan 'fritt val'. Ibland under barndomen är
en liten mörk plats det straff som utmäts. Utan att veta om det
gått fem minuter eller fem timmar. Barn under fem år är som
hundar, de har sällan någon som

uppfattning om tid. Men ett strömavbrott varar tills någon hittat
felet och får lampor att lysa igen, om de lämnats att lysa tillvaron.
Först ville jag hitta en ficklampa. När jag inte kunde finna en,
ville jag hitta min hall och därifrån

treva fram till badrummet. Jag vet, det var inte logiskt. Det var
bara som en sorts instinkt. Ifall jag skulle börja känna mig nödig,
nödvändig. Men det händerna fann var varken dörrar eller väggar.
Det var värre än att vara blind.

Det var som om omvärlden slutat finnas. Upphört att vara där.
Hur underligt det än kan verka så brukar ju en bostad inte upp-
träda som om jag var utomhus. Det finns få väggar på nära håll
om världen är en stor parkeringsplats

utan bilar. Asfalt överallt och inget ljus alls. Det enda verkliga
just då, var golvet, känslan av ett golv mot bara fötter. Efter att
ha trevat mig omkring och händerna bara mötte tomma luften,
blev jag rädd, på det där

smygande sättet. Känslorna kom på mig litet efter hand, som att
befinna sig i lustiga huset, som inte är så värst lustigt om man är
ett barn som inte hunnit bli tonåring ens. Där är det ibland ljust
i vissa rum och när det blir skumt,

då kommer snart spöktunneln. Det är inte ens en vagn på ett spår,
det är bara krokig tunnel som är utan ljus och av någon anledning
målad svart. Bara att i litet olika delar av land och landet jaget
bor i det kan vara som just olika.

Del 6.

Då jag vaknade var det ganska så sent den morgonen och jag
blev väckt av familjen. Jag fyllde år och far bar på några paket.
Mor bar en kopp te och mina fyra syskon sjöng och tjoade,
sedan öppnade jag paketen och där

var mest böcker, kläder och några leksaker. De stormade mig,
kramades och bar sedan in mig i köket där vi åt frukost och de
sjöng igen för mig. Sedan hurrade de och bara troppade av till
sitt efter den långa och utdragna

frukosten. Jag fyllde år och var sju år idag, det var jag minsann
inte igår. Ja, sedan fick jag bada och ta på mig andra kläder och
så ut i trädgården och se på när de andra pysslade. Jag var yngst
i barnaskaran och jag gjorde inte mycket,

för det var min dag. Sedan var det mat mitt på dagen, mera knas
och sång, du vet ja må du leva och sånt. Sedan var det tårta och
glass med grädde o jordgubbar, blåbär o hallon. Så det var nog
en galen dag. Mest ledigt från skola

och jobb o sånt. Sedan gick åren och så en morgon vaknade jag
av att jag kunde flyga och var osårbar, osynlig och hade ändå
känslan av att vara ett barn. Men jag flög och var osynlig och
osynlig bara några dagar,

det var som en sådan där sju-dagars-förkylning och en dag när
jag försökte flyga, så blev jag inte osynlig heller och jag var bara
en helt vanlig människa, med ibland dåligt eller i alla fall kort
minne för saker och ting.

Som jag längtat ibland efter att bli stor och vuxen. Ibland har
jag längtat tillbaka till att vara sju år och att inte ha varit det
dagen innan. Livet kändes inte som ett enda stort äventyr.
Men det är det förstås.

Jag visste aldrig då vad som skulle hända sedan och det vet jag
nog inte nu heller. Men i morgon är en ny dag i alla fall. Om den
alls kommer förstås, istället för kriget eller en meteorit eller en
sådan där annans slags katastrof.



(Om bilden.
Först nu ser jag, nere till höger i bild,
en fågel på väg ut ur bild.
Den såg jag inte förrän idag.
Som du själv nog kan se,
den stora fågelns skugga har formen av e päron,
bilden i sig är tagen ute på Sandgrund i Karlstad,
sommaren 2010 eller 2011.)




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 21 gånger
Publicerad 2024-06-17 07:06



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP