Dimman lyfter, sensationella nätter vaknar ur sig själv.

Din iris – en pupill, som månen sprätter i midnattens svarta svällning.

Jag kan inte hantera mindre än jag hanterar med handen,
en smal tid man betror – ett samtida nåd genom allt.

Jag är inte av det slag som härbärgerar just _de_ poetiska stunder,
men mitt samråd med internet, med alla yttre hjärnor, (?)

Att mätta alla dessa munnar, som kanske inte ser snällt på hundar.