Efter en natt av HB och änglapiss
så sitter han på skithuset halvt vid liv
när en silverfisk springer förbi
och toapappret är slut - typiskt.
Där utanför är det grått och jävligt,
hundknullarväder som vanligt.
I köket har han ett berg av disk
och käften smakar som ett ruttet lik.
Han tänder en fimp av en joint och njuter
av den lilla glädje som han får av ruset.
I timmar ligger han ensam vaken
med blicken fäst på taket.
Varenda dag är den andra lik
så han runkar för att slå ihjäl tid
och somnar så tidigt som möjligt
för att sova bort denna jävla skit
och ifall han verkar pigg och glad
så döljs det i så fall bra i en fasad
för han är inte alls något maskrosbarn
för det förutsätter att det gått bra
men han är suicidal varenda dag
för hans liv är en nedåtgående spiral.
Han är underbetald för han jobbar kommunalt,
det lönar sig inte att jobba socialt.
Motgångarna synes aldrig bli färre,
istället blir de bara värre och värre.
Förföljd av otur - när fan är det hans tur?
Hans liv är ett öde värre än döden
så när han äntligen hämtas av en lieman
så kommer han kunna känna att
"Det där, det gjorde jävligt bra"
och "Vilket jävla äventyr det var."